Den 4/12-16 vakande jag lite i 6 på morgonen och hade ont i
magen och va jätte kissnödig. Gick på toaletten och kissa och tänkte att jag
nog klämt en nerv eftersom jag hade så ont i magen. Gick sen och la mig igen
men fick då två krampliknande smärtor till. Funderade nog på om de va något på
gång. Men samtidigt så har jag haft kramp i magen innan för att jag varit för
kissnödig när jag vaknat. Jag somnade sen om och vaknade vid 9 tiden av att det
kändes kramp liknande igen. Kommer inte ihåg om jag försökt gå på toaletten
eller inte här. Men efter en liten stund så väckte jag killen och sa att jag
tror de kan vara dags eftersom de kan vara värkar jag har. Hans min var
oslagbar, han såg så glad ut!
Vi gick upp och åt frukost och packade ner de sista sakerna i
förlossningsväskan så att den var klar. Värkarna kom oregelbundet men de
kändes. Killen klockade mig och de va mellan tre minuters mellanrum och 10
minuters mellanrum. Jag satt på träningsbollen eller på golvet när värkarna kom.
Det kändes bäst så. Kändes inte riktigt som mensvärk tyckte jag. Jag hade inte
ont i ryggen alls, hade bara ont på framsidan av magen. Gjorde även ont på
vänster sida, där jag brukar ha ont vid mens. Men de var hanterbara så killen
gick ner för att handla så vi kunde göra lunch. Men när han kom tillbaka så
kände jag att vi fick nog ringa in för de gjorde ont. Han hade då redan vilat
ringa in ett tag.
Vi ringde in till förlossningen i Malmö och pratade med dem,
klockan var då 13:19. Men då jag råkade säga att mina värkar va mellan 3 och 6
(eller sa jag 10!?) minuters mellanrum så tyckte hon att vi skulle avvakta och
dessutom va där så gott som fullt på förlossningen och de hade redan hänvisat
andra till andra sjukhus. Det visade sig att jag hade ca 3-4 min mellan
värkarna (vilket killen försökte säga när jag pratade med barnmorskan, men de
va svårt att lyssna på båda samtidigt). Jag hade uppfattat på killen att jag
hade 6 min mellan värkarna eftersom han sagt det innan. Men det var bara mellan
två värkar jag hade 6 min mellan, resten la på 3-4 minuter. Jag hade ju inte
koll på klockan alls, det hade jag inte tid till! Alla värkar varade mellan
40-60 sekunder. Vissa va även längre och så länge hade de varit sen vi gick
upp.
Men killen gjorde plättar till mig som jag åt mellan värkarna.
Väldigt gott då jag var superhungrig! Lite över 14:00 så kände jag att jag inte
klarade mer så 14:15 ringde vi förlossningen igen. Förklarade då även att jag
och killen hade missuppfattat varandra med tiden innan. Ingen aning om hon
trodde mig men de var sant i alla fall! Tyvärr var det fullt i Malmö så vi
skulle få åka till Lund. Men så sa hon att hon ringer upp när hon pratat med
dem. Några minuter senare så ringde hon upp och sa att hon hade ett rum ändå
eftersom det var några som skulle åka vidare till patienthotellet. Så vi var
välkomna in! Vi blev väldigt glada att vi slapp åka till Lund! Jag va extra
glad de stunder jag hade värk i bilen med att vi slapp åka till lund, för de
var inte kul! Var orolig i bilen att jag inte skulle ha några värkar när vi kom
in så att de inte trodde mig att de va igång och att vi skulle få åka hem igen!
Vi parkerade 15:13 utanför förlossningen i Malmö och gick in.
En trevlig barnmorska möte upp oss och visade oss in på vårt rum. Blev uppkopplad
till ett CTG och jag som oroat mig att jag inte skulle få någon värk, fick en
som inte släppte förrän den blev värre igen! La där en stund och hade någon
värk till. Vet jag frågade barnmorskan om värkarna va tillräckligt starka, men
de va inget så direkt de titta på om jag förstod det rätt. Sen gjorde hon en
undersökning och jag va bara öppen 2 cm! Snacka om besviken! Tänkte direkt att
då får vi åka hem igen. Men jag hade ganska ont på vänster sida när värkarna
kom. Kändes som min äggstock höll på att gå sönder. Förvånade blev vi när
barnmorskan sa att vi kunde bli inskrivna så jag kunde få morfin eftersom hon
såg på mig att jag hade så ont att jag inte kunde slappna av under värkarna. Om
jag inte slappnade av så kunde jag inte heller öppna mig. Jag kunde annars få
gå ut och gå, men hon trodde inte det skulle hjälpa mig eftersom jag inte kunde
slappna av. De var även förtidigt för lustgas. Jag var tveksam till morfin
eftersom jag inte vill ha något mer än lustgas och va rädd för att bebis skulle
bli påverkad av morfinet. Men barnmorskan va lugnande och tyckte att vi kommit
så långt i Sverige att de inte skulle vara någon fara. Barnmorskan gick sen ut
en stund så killen och jag diskutera det tillsammans. Jag mådde jättedåligt och kände mig totalt
värdelös som inte klarade mig på lustgas. Gråt när killen och jag diskuterade
tillsammans. Han tyckte jag skulle ta det eftersom han såg ju på mig hur ont
jag hade när jag hade värkar. Efter att pratat med han och lugnat mig lite och
konstaterat för mig själv att jag inte var värdelös för att jag behövde morfin,
så bestämde jag mig för att ta morfinet. Hade faktiskt väldigt ont och det
strålade ner i benet på vänster sida och jag kände nog på mig att detta inte
kommer gå utan hjälp. Så kl 16:30 kom barnmorskan in och gav mig morfin.
Tanken va här att jag skulle få slappna av och kanske sova en
stund. Men de blev inte så. Jag hade väldigt ont på vänster sida under värkarna
och det blev inte bättre. Det enda morfinet gjorde va att göra mig yr. Så lite
18 kom barnmorskan in igen och frågade om jag ville testa badning och
akupunktur. Det ville jag gärna. Så hon kallade på en kollega som kan sätta
akupunktur. Hon och killen fick hålla i mig på väg till badet för jag va lite
för yr för att kunna gå själv. Tanken va att hon skulle sätta nålarna i badet
men eftersom jag va så yr av morfinet och man kunde bli yr av nålarna så ville
hon vänta lite. Så de blev inga nålar. Men jag la i badet mellan 18:00 och
20:00. De kollade även bebis hjärtljud med jämna mellanrum. I början tyckte jag
det var skönt och att kroppen kunde slappna av lite lättare under värkarna. Va
uppe på toaletten vid 19:00 ungefär och tyckte de var svårare att ta värkarna
ovanför badet än i. Hela tiden var bebis hjärtljud bra. När klockan närmade sig
20:00 hade jag så ont att vattnet inte hjälpte och jag visste inte riktigt hur
jag skulle ta mig tillbaka till rummet. Jag hade ont i magen under värkarna men
sen hade jag även ont på vänster sida ungefär vid äggstocken och det strålade
ner i vänster ben ungefär till knäet. Det gjorde sjukt ont! Fick en sån gå sak
man kan hålla sig i när man går för att kunna ta mig tillbaka till rummet. De
va inte så himla lätt, men jag kom tillbaka!
När jag kom tillbaka till rummet så var det dags för personal
byte. (Tror de var nu i alla fall). Den nya tyckte att jag kunde testa använda
lustgasen. Sen tyckte hon att jag skulle få ryggbedövning. Jag blev nog halvt
panikslagen. Jag skulle ju bara ha lustgas… Men efter att pratat med henne om
det och pratat med min sambo om det så bestämde jag mig för att få
ryggbedövning. Medan hon gick för att hämta en läkare som skulle sätta
ryggbedövningen så hade jag värkar så klart, men de gjorde så sjukt ont på
vänster sida att jag va tacksam för att jag hade sagt ja till ryggbedövning för
jag insåg själv att detta aldrig kommer gå. Jag va gråtfärdig under värkarna
och skrek rakt in i lustgasen för de gjorde så ont.
Kl 21:00 sattes ryggbedövningen, att sitta still när den
skulle sättas va inte lätt kan jag ta och informera om! Killen hade gått ut för
att han inte skulle svimma undertiden. (Har för mig att första barnmorskan
fortfarande va kvar här? För jag har för mig att de va hon som stod framför mig
och hjälpte mig att sita still. Men sen tror jag hon slutade för jag såg inte
henne mer sen.) Det tog ett tag (enligt mig) innan bedövningen började hjälpa.
Men när det väl hjälpte sen var det så skönt! Men den tog inte bort smärtan
helt på vänster sida. Var gång jag hade värk så kändes det på vänster sida och
strålade ner i vänster ben. Så jag satt och masserade benet under var värk för
att det kändes bättre. Men jag kände mig i alla fall någorlunda normal en
stund.
Kl 22:15 tog de håll på hinnorna och kl 23:00 var jag öppen 6
cm. Kl 24:00 satte de in värkframkallande dropp. Jag började även få mer och
mer ont på vänster sida och började åter igen skrika in i lustgasen under
värkarna för ryggbedövningen hjälpte inte alls på vänster sida. Barnmorskan
försökte starta om/ge mer ryggbedövningen men det hjälpte inte. Jag försökte
ligga på vänster sida för att bedövningen skulle ge mer effekt på den sidan.
Men det hjälpte inte alls utan det gjorde bara mer ont att ligga på sidan. Så
ryggbedövningen tog antagligen bort de ”vanliga” värkarna men inte den hemska
smärtan på vänster sida. Så jag hade alltså ryggbedövning och lustgas och ändå
hade jag så ont att jag ärligtalat trodde jag skulle tuppa av i mellan åt. Jag
skrek in i lustgasen under värkarna. Den här iden att andas fungerade inte
allas. Hade svårt nog att andas ändå. Alla säger att man känner sig full av
lustgas och kan bli lite borta. Jag har aldrig varit full så har inget att
jämföra med. Men fast jag hade lustgas kände jag mig klarvaken och hade koll på
vad alla sa runt om mig. Sen att jag blev yr av den så fick ta bort den lite då
och då så att jag fick luft de va en annan sak. Men jag upplevde mig helt klar
i huvudet.
Tror det va efter att hinnorna tagits håll på som de satte en
elektrod på bebis huvud. Hon lyckades där i mot att skruva av sig den lite
senare så de fick sätta en ny. Men de fick inte ut den första de satt så den
fick vara kvar tills senare.
Jag vet inte exakt men tror klockan va runt 02:00 när
krystvärkarna började. Skulle testa att hänga över sängkanten för att hjälpa
bebis ner. Men de var sjukt svårt för smärtan på vänster sida gjorde så att jag
hade svårt att fokusera och det gjorde så ont att orken i benen försvann.
Dessutom trodde jag att jag skulle tuppa av. Blev yr av lustgasen och smärtan
var hemsk.
Men till sist var det äntligen dags att krysta ordentligt och
här någonstans försvann lustgasen. Jag la i typ gyn ställning och krystade.
Höll händerna runt benen under krystvärkarna. Krystvärkarna gjorde hemskt ont!
Vet egentligen inte om värkarna i sig gjorde så ont, hade ju ryggbedövning
samtidigt, även om jag vet man känner trycket ner ändå vilket jag gjorde. Men
smärtan på vänster sida va så hemsk, kändes som hela äggstocken gick sönder och
det strålade ner i benet. Trodde ett par gånger att jag skulle svimma för mina
ögon rullade bakåt av smärta. Även sambon trodde att jag skulle tuppa av. Personalen
som stod bredvid bad mig andas. Andas!? Jag kippade efter luft för jag hade för
ont för att kunna andas. Men jag försökte men det gick inte så bra. Killen fick
uppgiften att trycka mitt huvud framåt under värkarna. Han hade känt sig
väldigt maktlös under hela tiden sen förlossningen började eftersom han såg hur
ont jag hade men kunde inte hjälpa mig på något sätt. Han kände sig maktlös
även här men han fick något att göra i alla fall.
Jag såg att de diskuterade något och tittade på mitt underliv
och jag vet att jag frågade flera gånger om bebis var okej. Men det var hon sa
de. Var rädd hon hade navelsträngen runt halsen. Såg ju de pratade om något.
Jag la och tänkte att de kunde klippa mig eller ta sugklocka eller kejsarsnitt
för jag klarar snart inte mycket mer utan kommer tuppa av. Såg att hon höll en
spruta och frågade om de skulle klippa, men nä de bara förberedde i fall de
skulle behöva göra det. Vet jag sa att om de blir fler barn så blir det
kejsarsnitt! Hade tydligen sagt att de kunde göra kejsarsnitt nu, men de minns
jag inte jag sagt. Men är inte förvånad om jag sagt det, killen säger att jag
sagt det i alla fall. Men till sist så klippte de mig. Killen säger att det var
för att jag inte orkade mer som de klippte, vet inte om det var därför eller om
det var för att kanten inte gav med sig. Men jag var glad att de klippte för
jag orkade faktiskt inte mycket mer. Vet jag sen frågade om det var långt kvar
och de bad mig då ta ner handen och känna. Jag kunde känna bebis! Inte för att
det kändes som en bebis, men en del av henne var ute och jag kände henne! Sen
02:43 så kom äntligen vår efterlängtade tös ut! Jag fick upp världen sötaste
lilla varelse på bröstet! Hon va så underbar och vacker! Kunde knappt förstå
det! Hon va här! Hon la där på mitt bröst och va så underbar! Trodde jag skulle
börja gråta, men jag kunde inte gråta för jag smajlade från öra till öra! Jag
var och är så lycklig! Sambon klippte navelsträngen och fick sen hålla vår
lilla tös.
Sen ville inte moderkakan riktigt komma ut så de fick sätta
akupunktur och sen kom den äntligen ut. Vi kollade på den båda två. Killen kom
över sin rädsla för blod på något sätt, för han svimmade inte!
Sen var det dags för mig att bli sydd, vilket tog en stund.
Kände inget överhuvudtaget där nere. Smärtan på vänster sida var i alla fall
bort! Pratade med barnmorskan innan om min smärta på vänster sida och hon
trodde som jag där. Att min endometrios (om jag nu har det) sitter på någon
nerv på vänster sida så det är nervsmärta som jag hade vid var värk. För om det
är nervsmärta så tar värken morfin eller ryggbedövning bort smärtan. Så det var
antagligen därför som inget hjälpte. Så blir vi gravida igen så blir det
kejsarsnitt för detta gör jag inte om igen.
Jag hade även ganska ont i svanskotan efteråt då jag hade
legat på den och tryckt och sen får den ju sig en törn under en förlossning.
Barnmorskan tyckte inte att vi skulle åka till lund efter som jag har haft så
ont så de ordnade så vi fick stanna i Malmö. Kan säga att jag blev väldigt
glad!
Sen när stygnen var klara så fick jag mysa med bebis och hon
fick amma. Hon vägde 3705 g och var 53 cm lång! Hon är ett mirakel och jag kan
inte förstå att hon är vår och att hon har kommit!
Jag är supernöjd med förlossningen i Malmö och med BB. De var
duktiga och lyssnade verkligen på oss. De såg även på mig att jag hade väldigt
ont och behövde hjälp att hantera smärtan även om jag själv inte ville inse
det. Jag är glad att de verkligen bad mig fundera ordentligt på smärtlindring
även om jag va osäker till den i början. Så stort tack till den underbara
personalen där som hjälpte vår dotter till världen!
