Ja, igår var det ofrivilligt barnlösas dag. Jag la upp bilden som jag hade i förra inlägget på min instagram med texten: En dag som är lika viktig att uppmärksamma som morsdag och farsdag! Bär något grönt för att uppmärksamma denna dag!
Fick inte lägga upp det på FB för killen. Men ärligt talat är jag besviken på att det bara var min släkt som gillade bilden! Jag är besviken på alla som inte gillade den. Man ska gilla mat och blommor och allt annat som fotas, men en sån här viktig sak kan inte gillas för att uppmärksammas! Fy vad besviken jag är! Alla på min instagram som inte gillade sjönk i mina ögon!
Idag är det morsdag och den har vi firat med släkten i mormor och morfars stuga som vanligt! Grattis på morsdag älskade mamma! <3<3<3
Jag hoppas att jag också kan få fira den nästa år som mamma, om inte annat som gravid i alla fall!
Killen och jag har börjat så smått att titta på hus och jag hittade ett som precis kommit ut på hemnet i fredags. Så bestämde vi oss för att köra utanför och se hur omgivningen såg ut i lördags. Visningen är nästa helg. Men hela släkten har fått nys om detta och det visar sig att för fem generationer tillbaka bodde släktingar där till mig. Så nu har alla fått för sig att vi ska flytta dit!? Vi har inte ens fått en värdering på lägenheten, varit i kontakt med banken eller något sånt. Inte ens en visning har vi varit på! Jag är inte ens säker på att det är rätt för oss. Men vi får väl se hur det känns i helgen när vi varit på visningen. Om det är lönt att ha det kvar i tankarna ens. Jag är lite tveksam till hur trädgården är formad och hur nära vägen den ligger. Men kan ju kännas annorlunda när man väl är inne på tomten.
Hopp och längtan om en framtid!<3<3<3
söndag 31 maj 2015
lördag 30 maj 2015
fredag 29 maj 2015
torsdag 28 maj 2015
Örtmedicin, sjukgymnast och läkare.
Här gör vi allt samtidigt! Det har varit en hektisk vecka och än är den inte slut. I måndags pratade jag med de från Wallmarks ört medicin. Pratade först med han som vi träffat i februari och sen ringde hon som bokar tider upp senare så vi skulle kunna boka en tid för att på börja en behandling. Men då ingen tid passa oss så fick han vi prata med först ringa upp igen. Det gjorde han igår, han ska opereras snart och sen vara borta tills i mitten av juli. Vi hade behövt två tider innan han blir sjukskriven och det hinner vi inte nu. Så vi har bestämt att vi påbörjar en behandling när han kommer tillbaka från sjukskrivningen. Så får vi helt enkelt vänta med att starta nästa IVF 1-2 månader längre än vi tänkt. Men de är det värt om detta hjälper våra chanser att få barn.
Sen var jag hos sjukgymnasten i morse och hon var jätte trevlig och förstående för vad vi går igenom. Jag fick lärt mig hur jag ska sitta för att avlasta min svanskota så mycket som möjligt. Hon tror att de stött till svanskotan på något sätt när jag blev skrapad så att svanskotan blev irriterad och sen har det bliven en inflammation av det. Så nu hoppas vi att det försvinner snart och att jag klarar av att sitta ordentligt så det försvinner snabbare. Hon tyckte det var bra att jag hade en tanke om att gå ut och gå även om jag inte gjorde det än. Hon sa att från tanken kan det dröja sex månader till ett år eller mer innan man tar tag och gör det. Hon var duktig och förstående och inte dömande. Så henne rekommenderar jag starkt!
Läkaren ringde sen angående att jag sökt henne för att det står PCOD på mitt stimuleringsprotokoll. Det har blivet fel och det ska stå som innan, ofrivilligt barnlös: utan anledning.
Jag har PCO men det kan tydligen utvecklas till PCOD från och till under livet.. Så du behöver inte alltid ha PCOD utan kan i bland bara ha PCO. Rörigt? Japp, men nu vet jag i alla fall hur det ligger till.
Ut över detta har det varit picknik på jobbet igår och frånvarande personal idag av olika anledningar. Så tuff vecka, men snart är det helg! I morgon har vi utvecklingsdag så det blir massa pappers arbete i morgon. Hoppas att få lite tid över att förbereda för alla barn som slutar hos oss.
Men nu ska jag ta en titt efter hus och sen göra mig klar för att sova! (slutar väl med att jag somnar vid 00:00.... men värt ett försök!)
Saknaden efter dig/er<3<3<3
Sen var jag hos sjukgymnasten i morse och hon var jätte trevlig och förstående för vad vi går igenom. Jag fick lärt mig hur jag ska sitta för att avlasta min svanskota så mycket som möjligt. Hon tror att de stött till svanskotan på något sätt när jag blev skrapad så att svanskotan blev irriterad och sen har det bliven en inflammation av det. Så nu hoppas vi att det försvinner snart och att jag klarar av att sitta ordentligt så det försvinner snabbare. Hon tyckte det var bra att jag hade en tanke om att gå ut och gå även om jag inte gjorde det än. Hon sa att från tanken kan det dröja sex månader till ett år eller mer innan man tar tag och gör det. Hon var duktig och förstående och inte dömande. Så henne rekommenderar jag starkt!
Läkaren ringde sen angående att jag sökt henne för att det står PCOD på mitt stimuleringsprotokoll. Det har blivet fel och det ska stå som innan, ofrivilligt barnlös: utan anledning.
Jag har PCO men det kan tydligen utvecklas till PCOD från och till under livet.. Så du behöver inte alltid ha PCOD utan kan i bland bara ha PCO. Rörigt? Japp, men nu vet jag i alla fall hur det ligger till.
Ut över detta har det varit picknik på jobbet igår och frånvarande personal idag av olika anledningar. Så tuff vecka, men snart är det helg! I morgon har vi utvecklingsdag så det blir massa pappers arbete i morgon. Hoppas att få lite tid över att förbereda för alla barn som slutar hos oss.
Men nu ska jag ta en titt efter hus och sen göra mig klar för att sova! (slutar väl med att jag somnar vid 00:00.... men värt ett försök!)
Saknaden efter dig/er<3<3<3
tisdag 26 maj 2015
Hus? Barn? Ett liv?
Alla pusselbitar måste finnas för att ett pussel ska bli komplett. Men saknas någon så får man göra så gått det går med de återstående bitarna och hoppas på att den/de saknade kommer fram igen. Så är det nog för alla som kämpar med något. Vi har livets pussel men vi har blivit fråntagna vissa bitar och kan inte göra det komplett.
Vårt liv kretsar så klart om barn just nu som ni är väl medvetna om. Men i helgen började vi diskutera hus. Vi har pratat om att i framtiden flytta till hans mormors hus men jag har inte gillat det innan. Men då mina förutsättningar har ändrats så kan jag tänka mig det och tror det skulle kunna bli riktigt bra. Men det är så himla mycket att göra vid och det dröjer länge innan det är tal om att hans mormor ska flytta.
Så vi började prata om möjligheterna att köpa hus nu. Jag har länge villat men som sagt har förutsättningarna förändrats. På vintern går det bra att bo i lägenhet men desto närmare sommaren vi kommer desto sämre mår jag av att bo i lägenhet och jag har förstått det på killen som han med börjar längta till hus.
Så i söndag sa jag något som tog i mot att säga men som på samma sätt kändes som vi måste prata om. Jag tog upp om vi skulle använda pengarna vi sparat till IVF till en del av kontantinsatsen och köpa hus. och då vänta med att köpa IVF (om inte nästa runda fungerar) tills vi sparat i hop nya pengar. Det visar sig när jag säger detta att killen tänkt samma sak men inte villat säga det.
Kanske hade det varit bättre för oss att komma till ro i ett hus och få må bra där och kunna njuta lite mer av sommaren och naturen (som jag behöver). Och sen påbörja IVF 4 (jag menar då om inte nr 3 fungerar) om ett år eller när vi nu sparat ihop pengar igen. Låta kroppen läka, både fysiskt och psykiskt. Tro mig när jag säger att det är inte lätt att prata om detta för mina ögon tåras och jag känner mig så dum som funderar på detta. Men jag har börjat inse att hur mycket jag än kör på så fungerar det inte för jag/min kropp klarar det inte. Vi klarar det inte. Vi stannar vårt liv helt för att vänta på nästa IVF och för att spara pengar för att ens kunna göra IVF. Som många påpekar, men jag inte håller riktigt med om alltid, jag är inte så gammal än. Jag/vi har tid på oss i nu. Vi ska dessutom leva i den här röran med barnlöshet. Varför inte då försöka göra det bästa av situationen? Vi har inte alla våra pusselbitar i livet och vi kanske aldrig får det. Men vi har möjligheten att lägga några till nu. Bör vi ta chansen då? Det är ju en fördel om man orkar med alla IVF och smärtor och känslor som förekommer med barnlösheten. Det är en fördel om man mår någorlunda bra om man kan när man försöker få barn (må bra är omöjligt men att må inte allt för dåligt i alla fall). Och jag är inte säker på att det är i en lägenhet jag ska vara då. Missförstå mig inte! Jag vill inget hellre än få barn nu!! Men jag vet att jag inte kommer få barn snabbare för att jag stressar mig/oss fram i IVF djungeln. Det hjälper inte... Jag skulle kunna göra allt för att få vårt barn och bli en familj, killen, jag och en bebis. Men det är inget jag bara kan önska mig också kommer det...
Kanske vi måste börja leva ett liv bredvid med.
Vårt beslut är inte taget än, vi måste få lägenheten värderad och vi måste hitta ett hus vi vill bo i, sen måste vi även prata med banken och vi måste sälja lägenheten och alla möjliga andra saker som med ska göras. Vi letar hus nu och går på visningar också får vi se hur det blir. Det kan ta år innan vi hittar ett hus vi gillar och det kan hittas direkt. Men det kan vara så att vi inte hittat något av intresse när det är dags att köpa IVF och då väljer att göra det i stället. Så inget är bestämt än.
Allt jag kan hoppas på är att vi blir gravida snart!
Mitt pussel har gått i sönder och när jag försöker lägga det igen så hittar jag inte alla bitar. Bitarna med dig/er mitt/mina barn är försvunna. Men jag hoppas från djupet av mitt hjärta att de kommer fram snart<3<3<3
Vårt liv kretsar så klart om barn just nu som ni är väl medvetna om. Men i helgen började vi diskutera hus. Vi har pratat om att i framtiden flytta till hans mormors hus men jag har inte gillat det innan. Men då mina förutsättningar har ändrats så kan jag tänka mig det och tror det skulle kunna bli riktigt bra. Men det är så himla mycket att göra vid och det dröjer länge innan det är tal om att hans mormor ska flytta.
Så vi började prata om möjligheterna att köpa hus nu. Jag har länge villat men som sagt har förutsättningarna förändrats. På vintern går det bra att bo i lägenhet men desto närmare sommaren vi kommer desto sämre mår jag av att bo i lägenhet och jag har förstått det på killen som han med börjar längta till hus.
Så i söndag sa jag något som tog i mot att säga men som på samma sätt kändes som vi måste prata om. Jag tog upp om vi skulle använda pengarna vi sparat till IVF till en del av kontantinsatsen och köpa hus. och då vänta med att köpa IVF (om inte nästa runda fungerar) tills vi sparat i hop nya pengar. Det visar sig när jag säger detta att killen tänkt samma sak men inte villat säga det.
Kanske hade det varit bättre för oss att komma till ro i ett hus och få må bra där och kunna njuta lite mer av sommaren och naturen (som jag behöver). Och sen påbörja IVF 4 (jag menar då om inte nr 3 fungerar) om ett år eller när vi nu sparat ihop pengar igen. Låta kroppen läka, både fysiskt och psykiskt. Tro mig när jag säger att det är inte lätt att prata om detta för mina ögon tåras och jag känner mig så dum som funderar på detta. Men jag har börjat inse att hur mycket jag än kör på så fungerar det inte för jag/min kropp klarar det inte. Vi klarar det inte. Vi stannar vårt liv helt för att vänta på nästa IVF och för att spara pengar för att ens kunna göra IVF. Som många påpekar, men jag inte håller riktigt med om alltid, jag är inte så gammal än. Jag/vi har tid på oss i nu. Vi ska dessutom leva i den här röran med barnlöshet. Varför inte då försöka göra det bästa av situationen? Vi har inte alla våra pusselbitar i livet och vi kanske aldrig får det. Men vi har möjligheten att lägga några till nu. Bör vi ta chansen då? Det är ju en fördel om man orkar med alla IVF och smärtor och känslor som förekommer med barnlösheten. Det är en fördel om man mår någorlunda bra om man kan när man försöker få barn (må bra är omöjligt men att må inte allt för dåligt i alla fall). Och jag är inte säker på att det är i en lägenhet jag ska vara då. Missförstå mig inte! Jag vill inget hellre än få barn nu!! Men jag vet att jag inte kommer få barn snabbare för att jag stressar mig/oss fram i IVF djungeln. Det hjälper inte... Jag skulle kunna göra allt för att få vårt barn och bli en familj, killen, jag och en bebis. Men det är inget jag bara kan önska mig också kommer det...
Kanske vi måste börja leva ett liv bredvid med.
Vårt beslut är inte taget än, vi måste få lägenheten värderad och vi måste hitta ett hus vi vill bo i, sen måste vi även prata med banken och vi måste sälja lägenheten och alla möjliga andra saker som med ska göras. Vi letar hus nu och går på visningar också får vi se hur det blir. Det kan ta år innan vi hittar ett hus vi gillar och det kan hittas direkt. Men det kan vara så att vi inte hittat något av intresse när det är dags att köpa IVF och då väljer att göra det i stället. Så inget är bestämt än.
Allt jag kan hoppas på är att vi blir gravida snart!
Mitt pussel har gått i sönder och när jag försöker lägga det igen så hittar jag inte alla bitar. Bitarna med dig/er mitt/mina barn är försvunna. Men jag hoppas från djupet av mitt hjärta att de kommer fram snart<3<3<3
torsdag 21 maj 2015
Läkare
Ringde rmc igår för att fråga om stimuleringsprotokollet jag fått hem och hur det kommer sig jag fått diagnosen pcod utan att läkarna sagt det. Hon jag prata med var trevlig och lyssnade och förklarade även pco för mig och att de fanns olika grader med mera. Men hon visste inte varför de skrivet pcod nu och inte innan. Så jag fick en tele tid till min läkare den 28/5.
Fick hem våra journaler idag. Fattar ingenting av de bitar där de nämner värden i kroppen. Massa konstiga ord som jag inte hittar förklaring på. Trodde man skulle få en typ tabell eller något med svaren på de olika blodproverna. Men det fanns där inte utan bara de som stod i den skriftliga texten. Får helt enkelt vänta tills läkaren ringer. Syns i alla fall att jag ringt rmc många gånger med smärtor och så. Allt var antecknat och de är ju bra.
Psykologen som skulle ringa upp gjorde så tisdags och då kunde jag inte svara. Så skulle hon ringt igår och de gjorde hon inte. Så ringde hon idag och då svarade jag. Men hon hörde direkt när jag sa hej att jag var stressad så hon sa direkt att hon kunde ringa upp senare. Hon ringde fast inte när hon sa hon skulle och jag hann inte ta luren när hon väl ringde sen... Suck! Så hon lämnade medelande att hon ringer i morgon igen. Så vi gör ett nytt försök i morgon!
Nu ska jag göra mig klar för att sova!
Drömen om ett barn <3
onsdag 20 maj 2015
tisdag 19 maj 2015
Så länge höll det
Ja, så länge höll det med att gå ut och gå när killen spelar. Jag orkar inte, trött och ont i huvudet. Känner mig helt slutkörd... Vill ha ledigt från jobb och få vara hemma och bara va. Men så blir det inte, bara att jobba på.
Fick i alla fall hem våra go<3life armband i dag.
Drömmen om framtiden <3
Fick i alla fall hem våra go<3life armband i dag.
Drömmen om framtiden <3
måndag 18 maj 2015
PCOD?
Fick hem nytt stimuleringsprotokoll i dag. Står att metoden blir ICSI nästa runda och det är helt okej, de fick ju göra de på oss sist med. Sen läser jag lite till och då står det Infertilitetsorsak: PCOD!? VA!!!`??? Vi har fått veta att det inte finns någon anledning till att vi inte kan få barn. Verken PCO:n eller Endometriosen ska vara i vägen säger läkarna. Men så får man hem papper på att PCOD är orsaken till att vi är barnlösa!????? Jag är arg, ledsen och förtvivlad! Vad står PCOD för? De kan inte bara skicka hem papper till en och ändra orsaken till barnlösheten utan att prata med oss!
söndag 17 maj 2015
Barndop
Det är inte lätt att gå på barndop när man själv inte lyckas få barn. Gråt i kyrkan, men lyckades ändå hålla tillbaka en del. Det var tungt och tufft och jag stirrade in i väggen större delar av tiden för att inte börja stor gråta. Det var ett vackert barndop i alla fall. Men tankarna om vi någon gång kommer få ha ett barndop snurrade i mitt huvud...
Efteråt var det smörgåstårta och sen tårta. Där var tre små sötnosar på barndopet... jag hann mysa med alla tre och sen lyckades han som blev döpt kräka ner min klänning och mitt hår när vi skulle gå. Men det är helt okej, finns ju tvätt maskin. I bilen hem var jag hel slut.. Det tar hårt på en att behöva hålla tillbaka tårarna och försöka vara glad inför alla. Men nu är det gjort, nästa barndop är om ca en månad....
Jag lovade mig själv igår att jag ska ut och gå en runda de tre kvällar i veckan killen spelar. Trött som tusan gick jag ut och gick i 35 min. Hatar att gå själv, men jag gjorde det. Hade musik i öronen och sen klampade jag fram. Kände mig frånvarande för mig själv när jag gick. Jag var liksom inte närvarande. Svårt att förklara men jag tänkte knappt när jag gick för jag orkade inte, utan jag bara gick. Ska verkligen försöka gå i alla fall en liten bit var gång han spelar så jag inte bara gräver ner mig i soffan. Vi får se hur det går, men för min egen skulle måste jag försöka.
Känns tufft att behöva gå och jobba i morgon, det tar i mot ordentligt. Jag vill ha semester nu och få glömma bort världen runt om kring för en stund. Men tyvärr det är sex jobb veckor kvar....
En önskan i livet <3
Efteråt var det smörgåstårta och sen tårta. Där var tre små sötnosar på barndopet... jag hann mysa med alla tre och sen lyckades han som blev döpt kräka ner min klänning och mitt hår när vi skulle gå. Men det är helt okej, finns ju tvätt maskin. I bilen hem var jag hel slut.. Det tar hårt på en att behöva hålla tillbaka tårarna och försöka vara glad inför alla. Men nu är det gjort, nästa barndop är om ca en månad....
Jag lovade mig själv igår att jag ska ut och gå en runda de tre kvällar i veckan killen spelar. Trött som tusan gick jag ut och gick i 35 min. Hatar att gå själv, men jag gjorde det. Hade musik i öronen och sen klampade jag fram. Kände mig frånvarande för mig själv när jag gick. Jag var liksom inte närvarande. Svårt att förklara men jag tänkte knappt när jag gick för jag orkade inte, utan jag bara gick. Ska verkligen försöka gå i alla fall en liten bit var gång han spelar så jag inte bara gräver ner mig i soffan. Vi får se hur det går, men för min egen skulle måste jag försöka.
Känns tufft att behöva gå och jobba i morgon, det tar i mot ordentligt. Jag vill ha semester nu och få glömma bort världen runt om kring för en stund. Men tyvärr det är sex jobb veckor kvar....
En önskan i livet <3
lördag 16 maj 2015
Vad hände med mig?
Förr var jag alltid så glad (enligt mig då) jag såg fram i mot livet och hade en plan. Jag orkade göra så mycket och tyckte om att gå ut och gå och jag kunde göra det själv med. Jag tog problem med en nypa salt för jag visste att jag är en problemlösare och jag fixar det till slut ändå. jag umgicks gärna med andra och tyckte det var roligt. Jag älskade livet och jag var glad och nöjd med mig själv. (okej var inte nöjd med min näsa men jag kunde leva med det.) De små sakerna kunde göra mig glad och jag såg fram i mot så mycket. Jag var glad och lycklig.
Nu hatar jag mitt liv... Jag är inte glad, jag är inte nöjd med mig själv och alla mina planer är förstörda. Jag älskade att ordna och dona hemma och ha fina ljus dekorationer och låta hemmet se fint ut men som det ändå bodde någon. Nu förfaller lägenheten och jag bara stör mig på det men orkar inte göra något åt det. Jag flyr in i filmer och serier för att slippa verkligheten. Jag ser fram i mot nästa serie eller nästa film bara för att fly.
Jag hatar mina sjukdomar och allergier och allt jag har. Jag har celiaki, IBS, laktosintolerans, kan inte äta lök och peppar, får ont i magen av hårda godisbitar, ägg, glutenfri havregryn och säkert annat jag missat. Jag har även (med stor säkerhet, säger läkarna) endometrios och jag har PCO. Konsekvenser av detta? ofrivillig barnlöst... fast läkarna säger att dessa inte påverkar min möjlighet att bli gravid? i vilket fall som helt så har jag även dyslexi, tvångstankat som jag har kämpat bort för andra gången. något jag är nöjd med i alla fall. Det är svårt att bli av med tvångstankar, men jag har lyckats för andra gången. Mina tvångstankar utlöstes av ett trauma. Men nu är de äntligen borta igen!
Så detta är de saker jag kan komma på just nu att jag har, sen kan ni då tänka er alla symtomer på dessa saker och så var det helt plötsligt mycket jobbigare. Jag vet att andra har det jobbigare och svårare problem än mig, men nu måste jag få ut mig om mitt liv.
Mitt liv har raserat och jag har tappat lusten att bygga upp det.
Min glädje har gömt sig och jag hittar inte den.
Min kille sa i går att 24 år är ingen ålder och jag håller med han, när det gäller andra som inte hade de målen som jag hade. Men för mig är 24 år mycket när mina drömmar är raserade. Vid detta laget trodde jag att jag skulle vara gift, bo i hus, ha två barn och vara utbildad förskollärare. Men nix! När killen och jag förlovade oss 09 så skulle vi gifta oss inom två år, det var det vi bestämde. Väl vid kritan så ville inte killen. Detta hänger över mig i nu, för jag har en ring på fingret som för mig bestod av löftet om bröllop och nu är det bara en ring av en krossad dröm som irriterar mig. Killen ser det inte så men jag gör. Jag vill fortfarande gifta mig, men det kan aldrig bli av samma känsla som det skulle ha varit. Jag kan aldrig känna mig lika nöjd med mig själv sim brud som jag hade gjort om vi gift oss när vi skulle. För de har passerat för mig. Kalla mig gnällig om ni vill men för mig var det viktigt. Gifter vi oss nu känns det mer som vi gör det för att vi måste och inte av den känslan de ska vara. Detta hänger över mig och trycker på mig. Att vi inte kan flytta till hus just nu har sina olika anledningar som stör mig enormt. Jag är ingen lägenhets människa, har aldrig varit. Jag älskar verkligen vår lägenhet den är stor, ljus och fin. Har fantastisk utsikt mot havet och har en stor och fin balkong. Är bara rädd för att använda balkongen eftersom den är invaderad av stora spindlar som är bokstavligt talat över allt. Tack gode gud för spindelspray!
Men jag behöver min trädgård och kunna gå ut och sätta mig och njuta eller gråta om jag behöver det utan att alla ser mig. Jag vill bo där inte alla ser mig hela tiden om jag går en promenad. Jag vill kunna rensa tankarna med tårar i ögonen utan att alla ser mig gråta. Jag är en hus människa och jag behöver flytta till hus!
Barn kan jag inte göra så mycket åt... Jag vet inte om jag någonsin kommer få barn. Visst vi kan adoptera och jag kommer älska de barnet/barnen som mitt eget så klart. Men jag kommer fortfarande missa den underbara biten att bära barnet, se det lära sig krypa, gå och allt det där. Syrran skickade en film här om dagen på lillen när han försöker sitta själv, han anstränger sig verkligen. Han var så underbar. Jag kanske aldrig får se mitt barn göra detta... Jag har accepterat att jag inte kommer få fyra barn som jag egentligen vill, jag blir glad bara jag får ett. Ett barn att älska.
Trodde jag skulle vara förskollärare nu men det är jag inte och vet inte om jag kommer bli det. Ska jag ta hand om alla andras barn resten av mitt liv när jag inte kan få egna? Jag vet faktiskt inte längre....
Jag är missnöjd med min kropp och hur den ser ut.. hatar min näsa... hatar finnarna som PCOn ger mig och den hemska kulan på magen. Jag har inget i mot att gå upp i vikt, men allt har lagt sig på magen i en kula som gör att jag ser gravid ut i alla tajta kläder. Har jag då ätit något min mage inte gillar så blir det 10 gånger värre. Jag vet att visa inte tycker min mage ser konstig ut. Men jag gör. Den går in först och sen ut!? Jag hatar att PCOn gör att håret på hakan växor så mycket så jag måste raka det. Nä jag ser inte ut som en man om jag inte rakar det, men det blir långt och innan jag rakade det så var där några som kommenterade att jag hade långt hår på hakan...
Killen och jag har våra problem som vi måste jobba på precis som alla andra. Men mitt liv är inte vad det skulle vara och jag hatar vad det har blivit. Jag är inte nöjd med mitt liv längre. Jag vill vara mig själv igen, den glada tjejen som såg fram i mot livet. Hon som hade hopp om framtiden. Jag kan vara hon i bland, men de försvinner snabbt igen. Jag klarar mycket och har alltid varit stark, men att inte kunna få det jag önskar mig mest av allt. Har fått mitt liv att rasera. Jag kan klistra på ett leende och vara glad. Men när dörren stängs kommer verkligheten i kapp och leendet försvinner. Jag kan säga till alla att jag blir mår bra. Men det gör jag inte. Jag hatar mitt liv just nu. Jag tänker inte ljuga.
Varför lätt jag det förfalla? Jo, för jag inte orkade. När prövning efter prövning slängs i ansiktet på en, besvikelse efter besvikelse kommer i mot dig så kommer du till en gräns när man ger upp. Vi är inte mer än människor och vi har alla olika saker vi kämpar med. Detta är min berättelse om motgånger som har fått mitt liv att rasa. Jag vet att jag har mycket mer än många andra har när livet rasar. Jag har min kille, familj,vänner och bra kolleger. Pengar så jag klarar mig och tak över huvudet. Det är jag tacksam för.
Jag vill vara hon jag en gång var igen. Glad, lycklig, förväntansfull. Inte hon jag är nu som flyr verkligheten in i filmer och serier. Jag vill vara jag igen. Mitt liv är inte lätt, men det är nog ingens. Dags att ta tag i mig själv och bli jag igen.
Jag ska bli jag igen! För det är det jag vill, jag måste ta tag i livet igen och sluta låta det fall och sluta fly. Detta är mitt liv och jag måste göra något åt det för vi har bara ett. Sorgen över att inte få bli mamma tynger mig mest. Det är också den sak jag inte kan göra så mycket åt. Jag kommer gråta och jag kommer vara arg. För det är okej och det är viktigt att få må dåligt över det. Men jag har ett liv bredvid också, ett liv som står på paus och har gjort länge nog. Jag vill vara jag igen, glad och lycklig, så nu räcker det! Dags att ta tag i livet. Vi börjar med att ta en cola och fyra bitar choklad och sen baka bröd och röja lägenheten!
Livet är inte lätt och nu ska jag ta tillbaka den jag en gång var igen! Jag ska bli jag igen! Kanske jag någon gång kan få gifta mig som den lyckliga brud jag vill vara, med min älskade kille. Ett bröllop i vår trädgård men vårt barn springandes på gräset. Vem vet? Än är det inte försent.
Nu tar vi tag i livet!!!!!! För framtiden!!!!!<3
Detta blev väldigt långt! Tack för att du orka läsa om mitt liv och min förtvivlan. <3
Nu hatar jag mitt liv... Jag är inte glad, jag är inte nöjd med mig själv och alla mina planer är förstörda. Jag älskade att ordna och dona hemma och ha fina ljus dekorationer och låta hemmet se fint ut men som det ändå bodde någon. Nu förfaller lägenheten och jag bara stör mig på det men orkar inte göra något åt det. Jag flyr in i filmer och serier för att slippa verkligheten. Jag ser fram i mot nästa serie eller nästa film bara för att fly.
Jag hatar mina sjukdomar och allergier och allt jag har. Jag har celiaki, IBS, laktosintolerans, kan inte äta lök och peppar, får ont i magen av hårda godisbitar, ägg, glutenfri havregryn och säkert annat jag missat. Jag har även (med stor säkerhet, säger läkarna) endometrios och jag har PCO. Konsekvenser av detta? ofrivillig barnlöst... fast läkarna säger att dessa inte påverkar min möjlighet att bli gravid? i vilket fall som helt så har jag även dyslexi, tvångstankat som jag har kämpat bort för andra gången. något jag är nöjd med i alla fall. Det är svårt att bli av med tvångstankar, men jag har lyckats för andra gången. Mina tvångstankar utlöstes av ett trauma. Men nu är de äntligen borta igen!
Så detta är de saker jag kan komma på just nu att jag har, sen kan ni då tänka er alla symtomer på dessa saker och så var det helt plötsligt mycket jobbigare. Jag vet att andra har det jobbigare och svårare problem än mig, men nu måste jag få ut mig om mitt liv.
Mitt liv har raserat och jag har tappat lusten att bygga upp det.
Min glädje har gömt sig och jag hittar inte den.
Min kille sa i går att 24 år är ingen ålder och jag håller med han, när det gäller andra som inte hade de målen som jag hade. Men för mig är 24 år mycket när mina drömmar är raserade. Vid detta laget trodde jag att jag skulle vara gift, bo i hus, ha två barn och vara utbildad förskollärare. Men nix! När killen och jag förlovade oss 09 så skulle vi gifta oss inom två år, det var det vi bestämde. Väl vid kritan så ville inte killen. Detta hänger över mig i nu, för jag har en ring på fingret som för mig bestod av löftet om bröllop och nu är det bara en ring av en krossad dröm som irriterar mig. Killen ser det inte så men jag gör. Jag vill fortfarande gifta mig, men det kan aldrig bli av samma känsla som det skulle ha varit. Jag kan aldrig känna mig lika nöjd med mig själv sim brud som jag hade gjort om vi gift oss när vi skulle. För de har passerat för mig. Kalla mig gnällig om ni vill men för mig var det viktigt. Gifter vi oss nu känns det mer som vi gör det för att vi måste och inte av den känslan de ska vara. Detta hänger över mig och trycker på mig. Att vi inte kan flytta till hus just nu har sina olika anledningar som stör mig enormt. Jag är ingen lägenhets människa, har aldrig varit. Jag älskar verkligen vår lägenhet den är stor, ljus och fin. Har fantastisk utsikt mot havet och har en stor och fin balkong. Är bara rädd för att använda balkongen eftersom den är invaderad av stora spindlar som är bokstavligt talat över allt. Tack gode gud för spindelspray!
Men jag behöver min trädgård och kunna gå ut och sätta mig och njuta eller gråta om jag behöver det utan att alla ser mig. Jag vill bo där inte alla ser mig hela tiden om jag går en promenad. Jag vill kunna rensa tankarna med tårar i ögonen utan att alla ser mig gråta. Jag är en hus människa och jag behöver flytta till hus!
Barn kan jag inte göra så mycket åt... Jag vet inte om jag någonsin kommer få barn. Visst vi kan adoptera och jag kommer älska de barnet/barnen som mitt eget så klart. Men jag kommer fortfarande missa den underbara biten att bära barnet, se det lära sig krypa, gå och allt det där. Syrran skickade en film här om dagen på lillen när han försöker sitta själv, han anstränger sig verkligen. Han var så underbar. Jag kanske aldrig får se mitt barn göra detta... Jag har accepterat att jag inte kommer få fyra barn som jag egentligen vill, jag blir glad bara jag får ett. Ett barn att älska.
Trodde jag skulle vara förskollärare nu men det är jag inte och vet inte om jag kommer bli det. Ska jag ta hand om alla andras barn resten av mitt liv när jag inte kan få egna? Jag vet faktiskt inte längre....
Jag är missnöjd med min kropp och hur den ser ut.. hatar min näsa... hatar finnarna som PCOn ger mig och den hemska kulan på magen. Jag har inget i mot att gå upp i vikt, men allt har lagt sig på magen i en kula som gör att jag ser gravid ut i alla tajta kläder. Har jag då ätit något min mage inte gillar så blir det 10 gånger värre. Jag vet att visa inte tycker min mage ser konstig ut. Men jag gör. Den går in först och sen ut!? Jag hatar att PCOn gör att håret på hakan växor så mycket så jag måste raka det. Nä jag ser inte ut som en man om jag inte rakar det, men det blir långt och innan jag rakade det så var där några som kommenterade att jag hade långt hår på hakan...
Killen och jag har våra problem som vi måste jobba på precis som alla andra. Men mitt liv är inte vad det skulle vara och jag hatar vad det har blivit. Jag är inte nöjd med mitt liv längre. Jag vill vara mig själv igen, den glada tjejen som såg fram i mot livet. Hon som hade hopp om framtiden. Jag kan vara hon i bland, men de försvinner snabbt igen. Jag klarar mycket och har alltid varit stark, men att inte kunna få det jag önskar mig mest av allt. Har fått mitt liv att rasera. Jag kan klistra på ett leende och vara glad. Men när dörren stängs kommer verkligheten i kapp och leendet försvinner. Jag kan säga till alla att jag blir mår bra. Men det gör jag inte. Jag hatar mitt liv just nu. Jag tänker inte ljuga.
Varför lätt jag det förfalla? Jo, för jag inte orkade. När prövning efter prövning slängs i ansiktet på en, besvikelse efter besvikelse kommer i mot dig så kommer du till en gräns när man ger upp. Vi är inte mer än människor och vi har alla olika saker vi kämpar med. Detta är min berättelse om motgånger som har fått mitt liv att rasa. Jag vet att jag har mycket mer än många andra har när livet rasar. Jag har min kille, familj,vänner och bra kolleger. Pengar så jag klarar mig och tak över huvudet. Det är jag tacksam för.
Jag vill vara hon jag en gång var igen. Glad, lycklig, förväntansfull. Inte hon jag är nu som flyr verkligheten in i filmer och serier. Jag vill vara jag igen. Mitt liv är inte lätt, men det är nog ingens. Dags att ta tag i mig själv och bli jag igen.
Jag ska bli jag igen! För det är det jag vill, jag måste ta tag i livet igen och sluta låta det fall och sluta fly. Detta är mitt liv och jag måste göra något åt det för vi har bara ett. Sorgen över att inte få bli mamma tynger mig mest. Det är också den sak jag inte kan göra så mycket åt. Jag kommer gråta och jag kommer vara arg. För det är okej och det är viktigt att få må dåligt över det. Men jag har ett liv bredvid också, ett liv som står på paus och har gjort länge nog. Jag vill vara jag igen, glad och lycklig, så nu räcker det! Dags att ta tag i livet. Vi börjar med att ta en cola och fyra bitar choklad och sen baka bröd och röja lägenheten!
Livet är inte lätt och nu ska jag ta tillbaka den jag en gång var igen! Jag ska bli jag igen! Kanske jag någon gång kan få gifta mig som den lyckliga brud jag vill vara, med min älskade kille. Ett bröllop i vår trädgård men vårt barn springandes på gräset. Vem vet? Än är det inte försent.
Nu tar vi tag i livet!!!!!! För framtiden!!!!!<3
Detta blev väldigt långt! Tack för att du orka läsa om mitt liv och min förtvivlan. <3
fredag 15 maj 2015
Arg!
Jag är arg och besviken på livet! Jag är arg så jag skulle kunna springa en mil! Jag är arg på min kropp som inte "ger" mig barn. Kort sagt jag är arg på allt! När jag blir arg så blir jag envis som en åsna! Jag ger mig fan på att göra det bästa jag kan för att öka vår chans att bli gravida till hösten. Jag kan inte bestämma att det ska fungera, men jag kan i alla fall försöka öka vår chans lite! Idag har jag varit hemma från jobbet då jag inte hade fixat att jobba. Så jag har passat på att ringa RMC och fått veta hur jag ska göra för att få ut min journaler. Så nu ska den lappen bara skrivas ut och skickas. Sen ska jag mejla örtmedicin killen och fråga hur han hade tänkt hjälpa oss för att se om vi ska ta hjälp av han vid nästa försök eller vänta tills rundan efter det.... Han vill då veta våra blodprovs värden för att kunna ge en korrekt behandling om han ska hjälpa oss, så lika bra att få de utskrivna redan nu. Sen har jag ringt vårdcentralen angående svanskotan, det enda de kunde rekommendera var voltaren gel att smörja in med och sen var sjukgymnast det bästa. Passade även på att fråga hur jag skulle gå tillväga för att få ut mina senaste blodprov där och då visar det sig att jag bara hade tagit prov på sköldkörteln nu i mars och inte järn, D-vitamin, B-12 och levern som jag fick veta när jag fick celiaki skulle tas vart år. Men nä de hade inte tagit det på mig!? Visste att de nog inte skulle ta B12 eftersom jag tog det i oktober förra året för att kolla att de såg bra ut till IVF-starten. Men de andra då? Ingen berättade för mig att de inte tog dem! Irriterande?? JAPP!!! De hade inte tycket det var nödvändigt antagligen, sa hon jag pratade med. nähä... Fick i alla fall sköldkörtel siffrorna över luren och hon pratade så fort att jag inte hann med, fick be henne säga om det flera gånger och hon blev irriterad det hörde jag. Skiter jag i, jag var trevlig ändå. Sen har jag även kontaktat en psykolog på min vårdcentral, eller rättare sagt lämnade jag mitt namn och nummer så hon kan ringa upp. Vet inte om det är en kurator eller psykolog jag ska kontakta? Vad är skillnaden? Har pratat med kuratorn där innan och jag gillade inte henne. Så tänkte testa psykologen i stället. Hon berättar väl när hon ringer och jag förklarat mitt "problem" säger man så? problem? Är barnlöshet ett problem? Ja, de är det ju... men frågar är väl om det finns någon lösning? men nu var det inte de frågorna jag skulle skriva om. I vilket fall som helst så lär jag få veta när hon ringer om jag har kommit rätt eller ej. Jag vill ha hjälp att hantera min sorg innan den tar över mig helt. Så får väl börja någonstans. Sen har jag även försökt hitta kost och råd för att öka chanserna att bli gravid. Hittar lite råd här och där, men jag skulle vilja ha en bok att läsa med kost och motions råd som skulle kunna hjälpa mig med att öka chanserna. Den ända boken jag hittar säljs inte länge. Det finns väldigt många på engelska, men jag skulle väldigt gärna vilja ha en på svenska så jag faktiskt fattar vad jag läser utan att behöva slå upp alla olika ord. Det var inte direkt ord som passar ofrivillig barnlöshet som jag lärde mig under engelsklektionerna i skolan. Jag är villig att lägga om hela min kost och gå ut och röra mig mer om det ökar min chans att bli gravid. Jag kan sluta med all socker om det behövs, baka allt bröd själv, till och med äta fisk var dag om det skulle behövas. kan då berätta att jag verkligen inte gillar fisk... Men jag är villig att ändra hela mitt liv om det betyder att jag har större chans att få barn då! Självklart kommer jag må dåligt i bland eller ofta, självklart kommer jag gråta och tycka att livet är värdelöst. Men det är okej för de vi barnlösa går igenom är inte lätt och det leendet vi klistrar på var dag när vi går utanför dörren håller inte för evigt. Vi är bara människor med en tung börda att bära. En börda som inte alltid är accepterad... Men jag ska kämpa, för jag vill från djupet av mitt hjärta ha barn!
Efter sommaren tänkte vi börja och förändra i vår kost, ut och röra oss mer tänkte vi böra med redan nu. Men under sommaren ska jag/vi äta vad vi vill och göra vad vi vill och sen till hösten så kör vi igång!!!!
Har ni läsare några bra tips om kost och motion för att öka chansen att bli gravid? Eller någon bra bok på svenska som jag har missat? Jag är väldigt tacksam för alla tips jag kan få!
Har ni läsare några bra tips om kost och motion för att öka chansen att bli gravid? Eller någon bra bok på svenska som jag har missat? Jag är väldigt tacksam för alla tips jag kan få!
Glömde lägga upp en länk till en film på youtube igår om ofrivillig barnlöshet som jag fått ta del av i gruppen jag är medlem i på FB. Den är värd att se http://youtu.be/-K1gCKP-sZU
Ingen som inte går igenom det vi ofrivilligt barnlösa går igenom kan förstå hur vi mår, men med hjälp av denna filmen kan ni få en liten inblick i vår värld av hopp, längtan, förtvivlan och en evig kamp med utredningar och hormoner och allt där i mellan. Se den, den är värd det.
Jag har inte givit upp om dig än, även om kampen till dig är tuff och svår så har jag inte givit upp<3<3<3
torsdag 14 maj 2015
Tungt...
Det är tungt att det inte blir barn denna rundan heller....
Igår vid 11 tiden började jag få riktigt ont på höger sida och det strålade in i benet upp mot magen och neråt, även in mot vänster sida. Anade att min mens var på väg. Jag hade hemskt ont och haltade runt på jobbet.... vid lite i 13 så kom mensen..... Jag hade då ont som vanlig mens och lite till eftersom min svanskota gjorde ont med som en följd av mensen antar jag. Jag blödde väldigt mycket och var riktigt ledsen. Så jag åkte hem. Min snälla kollega jobbade över för min skull då jag egentligen jobbade sent. Sen hjälpte andra avdelningen också till så jag kunde gå hem. Vad skulle jag gjort utan dessa underbara människor på jobbet? De erbjöd sig att köra mig hem men jag sa jag kunde själv, hade tagit två Alvedon så smärtan hade lagt sig lite. I efterhand så skulle jag inte kört bil, för jag gråt så jag höll på att kräkas i bilen.... Ringde killen som släppte allt på jobbet och kom hem till mig. De kallar jag underbar kille! <3 Tack älskling min! det betydde jätte mycket för mig! <3 Med mensvärk som in i och en svanskota som gjorde ont så satt killen och jag och gråt här hemma... Kände på mig att där inte var någon bebis inne... Tog ett graviditets test under kvällen för att se om det gav något utslag, men de var ett tydligt nä.... Tog ett i morse för att se om det fanns någon chans att det hade visat fel igår... Men de var ett tydligt nä idag med...
Så nä det blir inget barn denna rundan...
Lusten att leva försvann en smula igår. Vad finns det kvar när min högsta dröm inte slår in? Missförstå mig inte nu, jag vill leva och kommer inte på något sätt äventyra det. Men att det inte blev någon bebis tog knäcken på mig. Innerst inne har jag vetat det denna rundan, jag har känt det på mig att där inte är något. Men jag har hoppats in i det sista på att jag kanske hade fel... Men nä det hade jag inte....
Jag har känt mig tom och ledsen och allt är bara fel. Jag har gråtigt så att tårarna tog slut och jag har funderat över framtiden.
Killen och jag har pratat om vad vi ska göra nu. Göra ett försök till innan/under sommaren eller vänta till hösten? Vi har tagit nackdelar och fördelar mot varandra och just nu lutar det åt att vi väntar till efter sommaren. Det står även på RMC:s hemsida att där är väntetid på att få börja sin behandling just nu, så inte ens säkert vi får börja.
Vi behöver villa och få njuta av sommaren utan att tänka på om där är eller inte är bebis inne. Utan att fundera på om allt jag gör kan skada och allt annat som går i ens huvud. Att skriva ner allt som går i ens huvud under denna tiden hade nog slutat i en extremt lång bok... Sen måste jag få bort inflammationen i svanskotan för detta är inte okej! De gör ont och jag kan knappt sitta i soffan nu när min mensvärk också är här. Känns lite som den triggar svanskotan...
Jag tycker det är orättvist att vi är barnlösa, jag är ledsen, förtvivlad, arg, gråtfärdig, tom och alla andra möjliga känslor som förklarar hur man känner mig. Totalt hopplös beskriver en hel del.....
Jag vill ha barn......... vad har jag/vi gjort för att förtjäna detta!? vet jag inte kan få något svar men jag önskar det ändå.......
Den 30 maj är det ofrivilligt barnlösas dag och man ska bär något grönt. Självklart kommer jag göra det! Hoppas fler är med oss stöttar denna dag! Jag har även beställt ett barnlängtanhalsband idag. Sen beställde jag även var ett GO <3 Life armband till killen och mig idag.
Här hittar ni om halsbandet: http://www.barnlangtan.com/barnlangtansmycket/
Här hittar ni om armbanden: http://golifesweden.com/
Ett liv i tårar......
Igår vid 11 tiden började jag få riktigt ont på höger sida och det strålade in i benet upp mot magen och neråt, även in mot vänster sida. Anade att min mens var på väg. Jag hade hemskt ont och haltade runt på jobbet.... vid lite i 13 så kom mensen..... Jag hade då ont som vanlig mens och lite till eftersom min svanskota gjorde ont med som en följd av mensen antar jag. Jag blödde väldigt mycket och var riktigt ledsen. Så jag åkte hem. Min snälla kollega jobbade över för min skull då jag egentligen jobbade sent. Sen hjälpte andra avdelningen också till så jag kunde gå hem. Vad skulle jag gjort utan dessa underbara människor på jobbet? De erbjöd sig att köra mig hem men jag sa jag kunde själv, hade tagit två Alvedon så smärtan hade lagt sig lite. I efterhand så skulle jag inte kört bil, för jag gråt så jag höll på att kräkas i bilen.... Ringde killen som släppte allt på jobbet och kom hem till mig. De kallar jag underbar kille! <3 Tack älskling min! det betydde jätte mycket för mig! <3 Med mensvärk som in i och en svanskota som gjorde ont så satt killen och jag och gråt här hemma... Kände på mig att där inte var någon bebis inne... Tog ett graviditets test under kvällen för att se om det gav något utslag, men de var ett tydligt nä.... Tog ett i morse för att se om det fanns någon chans att det hade visat fel igår... Men de var ett tydligt nä idag med...
Så nä det blir inget barn denna rundan...
Lusten att leva försvann en smula igår. Vad finns det kvar när min högsta dröm inte slår in? Missförstå mig inte nu, jag vill leva och kommer inte på något sätt äventyra det. Men att det inte blev någon bebis tog knäcken på mig. Innerst inne har jag vetat det denna rundan, jag har känt det på mig att där inte är något. Men jag har hoppats in i det sista på att jag kanske hade fel... Men nä det hade jag inte....
Jag har känt mig tom och ledsen och allt är bara fel. Jag har gråtigt så att tårarna tog slut och jag har funderat över framtiden.
Killen och jag har pratat om vad vi ska göra nu. Göra ett försök till innan/under sommaren eller vänta till hösten? Vi har tagit nackdelar och fördelar mot varandra och just nu lutar det åt att vi väntar till efter sommaren. Det står även på RMC:s hemsida att där är väntetid på att få börja sin behandling just nu, så inte ens säkert vi får börja.
Vi behöver villa och få njuta av sommaren utan att tänka på om där är eller inte är bebis inne. Utan att fundera på om allt jag gör kan skada och allt annat som går i ens huvud. Att skriva ner allt som går i ens huvud under denna tiden hade nog slutat i en extremt lång bok... Sen måste jag få bort inflammationen i svanskotan för detta är inte okej! De gör ont och jag kan knappt sitta i soffan nu när min mensvärk också är här. Känns lite som den triggar svanskotan...
Jag tycker det är orättvist att vi är barnlösa, jag är ledsen, förtvivlad, arg, gråtfärdig, tom och alla andra möjliga känslor som förklarar hur man känner mig. Totalt hopplös beskriver en hel del.....
Jag vill ha barn......... vad har jag/vi gjort för att förtjäna detta!? vet jag inte kan få något svar men jag önskar det ändå.......
Den 30 maj är det ofrivilligt barnlösas dag och man ska bär något grönt. Självklart kommer jag göra det! Hoppas fler är med oss stöttar denna dag! Jag har även beställt ett barnlängtanhalsband idag. Sen beställde jag även var ett GO <3 Life armband till killen och mig idag.
Här hittar ni om halsbandet: http://www.barnlangtan.com/barnlangtansmycket/
Här hittar ni om armbanden: http://golifesweden.com/
Ett liv i tårar......
onsdag 13 maj 2015
tisdag 12 maj 2015
Tisdag
Min huvudvärk är hemsk... Har haft hemsk huvudvärk både igår och idag. Känner fortfarande inget i brösten... vet vissa inte känner något i dem så här tidigt, men jag gjorde ju sist. Vet alla graviditeter är olika, men jag skulle vilja ha något tecken på bebis.... Visst min mage känns konstig i mellan åt, men de är inte ofta.... Vi ska ta ett test på torsdag, för då är vi lediga och det är bara en dag innan läkarna sagt vi ska testa, så vi gör ett försök då. Vet att vi ändå måste ta om det på fredag men de är en dag kortare med oro.....ont på framsidan/livmodern har jag haft en del idag och har även känts som det ska börja blöda hela tiden.... Livrädd att det ska börja rinna...
Det ända positiva är att de var sista vaginalkrämen som skulle tas idag! Skönt, gillar inte den så mycket...
Har även kontaktat min vårdcentral angående min svanskota. De tror jag har fått en inflammation i svanskotan. Så jag fick numret till en sjukgymnast. Så nu ska jag försöka nå dem... något positivt med att de tror att det är en infektion är att det går att göra något åt det, och det inte är så farligt.
Nu ska jag släcka ner datorn innan min huvudvärk tar över helt!
Håller tummarna för bebis!!!!!! <3<3<3<33
Det ända positiva är att de var sista vaginalkrämen som skulle tas idag! Skönt, gillar inte den så mycket...
Har även kontaktat min vårdcentral angående min svanskota. De tror jag har fått en inflammation i svanskotan. Så jag fick numret till en sjukgymnast. Så nu ska jag försöka nå dem... något positivt med att de tror att det är en infektion är att det går att göra något åt det, och det inte är så farligt.
Nu ska jag släcka ner datorn innan min huvudvärk tar över helt!
Håller tummarna för bebis!!!!!! <3<3<3<33
söndag 10 maj 2015
Räddsla
Jag är rädd.... Jag är rädd och orolig för att där inte är något inne. Att jag inte har en bebis i magen... Jag mår riktigt dåligt över det.... det tar knäcken på mig.....
I fredags på jobbet böjde jag mig väldigt mycket då jag satte nummer nära golvet. Vilket gjorde att skärpet trycktes in i magen på mig. Fick efter ett tag väldigt ont i magen och det höll i sig hela kvällen. Mådde så dåligt över tanken på att jag kanske hade orsakat något så jag inte visste var jag skulle bli av.
Vet att mina bröst förra gången var väldigt ömma innan testet, vet inte hur tidigt innan men jag vet att det var någon dag innan i alla fall. Men jag känner inget i mina bröst denna gången. Visst det är några dagar kvar med det gör mig orolig. Jag är lite mörkare runt bröstvårtorna än jag brukar vara. Sen tycker killen brösten är lite fastare än vanligt, men det tycker inte jag. I mellan åt ser de fastare ut, men bara i bland. Visst känns det i bland som något händer i dem, men undrar om jag inte inbillar mig. Har inte haft mer yrsel eller blodsocker fall...
Där i mot har jag haft ont i svanskotan nu i helgen och då har jag nästan inte gjort något alls. Det har även strålat i/runt svanskotan eller möjligen tarmen. Svårt att avgöra när man har ont lite här och lite där. Det känns väldigt ofta som om min mens är på väg så är väldigt orolig att jag ska börja blöda. Hade hemsk huvudvärk flera dagar i veckan, typisk mens huvudvärk, men den har i alla fall lagt sig. Jag mår inte bra.... Förra rundan/försöket kunde jag koppla bort det på jobbet, men denna gången kan jag inte. Tänker på det hela tiden och allt jag vill är att gråta av förtvivlan att inte veta... Ena sekunden känns det som där är något och nästa känns det som där inte är något. Gjort ont på framsidan idag, som jag hade ett sår ungefär.... tror det är livmodern som gjorde ont. Det ända jag kan hoppas är för att den gör plats till bebisen.
Jag är rädd... så rädd att där inte ska vara någon bebis där inne. Rädd att om där är en bebis att vi ska få missfall igen... Att vi ska behöva förlora vårt barn igen.... Jag är rädd att jag inte kommer klara av förlossningen på grund av smärtorna i svanskotan. Den smärtan efter äggplocket, hur blir det då efter en förlossning? Jag är rädd att jag inte klarar av det och barnet inte överlever, eller att jag inte överlever... Men jag klarar det mesta, så länge jag kan få vårt barn. Min största rädsla är att vi inte har något barn i magen eller att vi har det och förlorar det... Jag är så rädd att min tårar rinner och jag inte riktigt vet var jag ska bli av... Snälla snälla snälla låt där vara ett friskt och kry barn där inne. Som vi kan få älska och se växa upp! <3
Denna väntar tar i sönder mig.... snälla låt det bli fredag snart så jag kan få veta om vi väntar vårt barn!!<3<3<3
I hopp och förtvivlan <3
I fredags på jobbet böjde jag mig väldigt mycket då jag satte nummer nära golvet. Vilket gjorde att skärpet trycktes in i magen på mig. Fick efter ett tag väldigt ont i magen och det höll i sig hela kvällen. Mådde så dåligt över tanken på att jag kanske hade orsakat något så jag inte visste var jag skulle bli av.
Vet att mina bröst förra gången var väldigt ömma innan testet, vet inte hur tidigt innan men jag vet att det var någon dag innan i alla fall. Men jag känner inget i mina bröst denna gången. Visst det är några dagar kvar med det gör mig orolig. Jag är lite mörkare runt bröstvårtorna än jag brukar vara. Sen tycker killen brösten är lite fastare än vanligt, men det tycker inte jag. I mellan åt ser de fastare ut, men bara i bland. Visst känns det i bland som något händer i dem, men undrar om jag inte inbillar mig. Har inte haft mer yrsel eller blodsocker fall...
Där i mot har jag haft ont i svanskotan nu i helgen och då har jag nästan inte gjort något alls. Det har även strålat i/runt svanskotan eller möjligen tarmen. Svårt att avgöra när man har ont lite här och lite där. Det känns väldigt ofta som om min mens är på väg så är väldigt orolig att jag ska börja blöda. Hade hemsk huvudvärk flera dagar i veckan, typisk mens huvudvärk, men den har i alla fall lagt sig. Jag mår inte bra.... Förra rundan/försöket kunde jag koppla bort det på jobbet, men denna gången kan jag inte. Tänker på det hela tiden och allt jag vill är att gråta av förtvivlan att inte veta... Ena sekunden känns det som där är något och nästa känns det som där inte är något. Gjort ont på framsidan idag, som jag hade ett sår ungefär.... tror det är livmodern som gjorde ont. Det ända jag kan hoppas är för att den gör plats till bebisen.
Jag är rädd... så rädd att där inte ska vara någon bebis där inne. Rädd att om där är en bebis att vi ska få missfall igen... Att vi ska behöva förlora vårt barn igen.... Jag är rädd att jag inte kommer klara av förlossningen på grund av smärtorna i svanskotan. Den smärtan efter äggplocket, hur blir det då efter en förlossning? Jag är rädd att jag inte klarar av det och barnet inte överlever, eller att jag inte överlever... Men jag klarar det mesta, så länge jag kan få vårt barn. Min största rädsla är att vi inte har något barn i magen eller att vi har det och förlorar det... Jag är så rädd att min tårar rinner och jag inte riktigt vet var jag ska bli av... Snälla snälla snälla låt där vara ett friskt och kry barn där inne. Som vi kan få älska och se växa upp! <3
Denna väntar tar i sönder mig.... snälla låt det bli fredag snart så jag kan få veta om vi väntar vårt barn!!<3<3<3
I hopp och förtvivlan <3
tisdag 5 maj 2015
Bättre
Jag mår lite bättre nu. Har inte så ont hela tiden. Skönt!! Min mage där i mot är hel kass fått kramp i magen de senaste två nätterna och nu även i morse och sen på jobbet.... Vet min mage var ur gängorna sist med så hoppas att det är därför. Igår när vi handlat så börja jag känna mig energilös och jag började små skaka. Så fick tryckte i mig lite godis i bilen hem. Bättre än inget antar jag... Idag har jag haft hemsk huvudvärk, samma som jag får när jag ska ha mens i vanliga fall. Även känts i ländryggen (tror jag det är) som det gör ibland innan mensen. Vet att det kan kännas som man ska få sin mens i början när man är gravid så jag hoppas innerligt att det är så det ligger till. Nu på kvällen för en halvtimme sen började jag blev hel yr. Det gungar runt om mig och min huvudvärk börjar bli värre igen. Ätit upp större delar av godiset jag skulle ha i helgen... Men men...
Det gick förresten bra för syrran i lördags.Hon var jätte duktig och de var väldigt kul att se! Bra jobbat!!!!!
Jag tog mig vatten över huvudet som åkte dit... Gick bra i början men sen började det göra ont på framsidan när jag gick så jag hade lust att gråta. Fick satt mig mer på en jacka och vila. Sen gick jag i snigelfart... Var ok att gå sen men det gjorde fortfarande ont. Så väl hemma sen blev det soffan. Under natten sen vaknade jag ett par gånger av smärta i äggstockarna det högg och strålade. Blev riktigt nervös.
Det har gått bra på jobbet men hade ont i går när jag började först i svanskotan och när de började släppa så fick jag ont på framsidan. Som tur var det inga större eller intensivare smärtor.
Men nu tror jag att jag ska gå och lägga mig innan huvudvärken blir för jobbig eller jag blir för yr.....
Min ork är inte så stor för tillfället så att starta datorn för att blogga eller läsa bloggar blir det inte så mycket av just nu. Men jag håller tummarna för oss allihopa! Kramar
Bebis i magen? <3<3<3
Det gick förresten bra för syrran i lördags.Hon var jätte duktig och de var väldigt kul att se! Bra jobbat!!!!!
Jag tog mig vatten över huvudet som åkte dit... Gick bra i början men sen började det göra ont på framsidan när jag gick så jag hade lust att gråta. Fick satt mig mer på en jacka och vila. Sen gick jag i snigelfart... Var ok att gå sen men det gjorde fortfarande ont. Så väl hemma sen blev det soffan. Under natten sen vaknade jag ett par gånger av smärta i äggstockarna det högg och strålade. Blev riktigt nervös.
Det har gått bra på jobbet men hade ont i går när jag började först i svanskotan och när de började släppa så fick jag ont på framsidan. Som tur var det inga större eller intensivare smärtor.
Men nu tror jag att jag ska gå och lägga mig innan huvudvärken blir för jobbig eller jag blir för yr.....
Min ork är inte så stor för tillfället så att starta datorn för att blogga eller läsa bloggar blir det inte så mycket av just nu. Men jag håller tummarna för oss allihopa! Kramar
Bebis i magen? <3<3<3
lördag 2 maj 2015
Upp till bevis
Ska snart iväg för att se syrran springa toughest. Önskar henne all lycka till!
De blir upp till bevis hur min kropp fixar de idag. Ska ju jobba på måndag så detta blir väl mjukstart antar jag. Tyvärr har min mage spel, har sjukt mycket luft i magen och kl 1 i natt satte min IBS igång.. Kan bara hoppas att den inte får spel när vi är i väg. Tar ju ett tag innan man är hemma igen. Får den spel kan jag garentera att jag inte hinner hem... Nu håller vi tummarna för syrran och att jag klarar dagen utan smärtor och kramp i magen!
Hopp och längtan <3<3<3
fredag 1 maj 2015
Aj!
Det blev en trevlig valborg igår på landet! God mat och trevligt sällskap! Tack för igår alla som var med :)
Hem vägen var där i mot inte lika bekväm som kvällen. Satt på en helt vanlig stol under kväll och stod inte upp så mycket för att undvika att få ont i underlivet. Men i stället fick jag ont i svanskotan... Så i bilen hem hade jag ont.... Visst det gick att sitta och så men hade vi haft längre hem hade vi fått stanna och röra på oss för de var verkligen inte bekvämt! När jag sen kulle gå ur bilen hade jag extremt ont! Fy alltså! Visste de var inte som i måndags men inte långt i från.
Natten sen var konstig, hade mildare ont i svanskotan, luft i hela magen och mådde illa av all luft som skulle upp. Har ju magbråck.... Så de var jobbigt och oroligt att sova i natt....
Sen i morse så ramlade min värld ihop lite. Gick på toaletten och såg att de var lite blod i toaletten och tänkte "jaha nu är det kört, ingen bebis.... eller kanske för det kan ju blöda lite ändå". Men när jag torkade mig så var där inget på papport. Insåg då att jag blödde från tarmen!? Fick blod på pappret där i från.... Förtvivlad och ledsen...... Vi har tarmcancer i släkten så självklart blev jag väldigt nervös... Eftersom vårdcentralen är stängd och det stod på 1177 att man ska ringa vårdcentralen eller 1177 så ringde jag 1177. Hon jag prata med var trevlig (vilket de i vanliga fall inte har varit till mig) och sa att det kunde vara hemorrojder, men har inga direkt andra symtomer på det. Annars kunde det vara att jag fått ett sår i tarmen från om man till exempel haft varit lös i magen och sen varit hård i magen. De stämmer bra eftersom min mage fick spel av sprutorna. Hände det fler gånger så skulle jag kontakta min vårdcentral. Så nu hoppas jag verkligen att det bara är ett sår.
Älskade embryo!
Jag hoppas du mår bra där inne och att du har fastnat <3<3<3
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)