Sverges hjältar

Ute blåser det storm! Här inne sitter ja och gråter till svergies hjältar! Tack gode gud för dessa hjältar! ❤

Inte okej!

Det är inte okej att man kommer hem för andra dagen i rad och det är 18 grader inne!!!!! Fryser ju häcken av mig!!!!!

Uppdatering

Varit för trött och slut när jag kommit hem från jobbet för att orka känna något... Pratade med min mamma i tele i säkert 2½ timme igår om allt och inget. Och det var skönt att prata av sig lite. Hon sa ett par saker som jag är väldigt medveten om. Ett var att jag nog är deprimerad... och det vet jag att jag är, bara tanken på att laga mat gör mig totalt slut i hjärnkontort. Fylla disken eller städa undan är bara störiga saker som jag vet ja måste ta hand om någon gång. Lättare att sitta framför tv för då slipper jag tänka... En annan sak hon sa är att jag döljer hur jag mår väldigt bra för omgivningen. Detta är något jag alltid varit bra på och hon sa att om jag inte skrivet här i bloggen hade de aldrig fått veta hur jag egentligen mår, och det stämmer nog. För jag vill inte vara alla andras problem men jag känner att jag blir det desto mer jag berättar, jag blir "jobbig" helt enkelt. De blickar som folk lätt ger (inte otrevliga blickar då!) som säger "ja vet inte vad jag ska säga, så ler i stället snett och sorgset åt dig". Förstår att folk är rädda för att såra mig. Men jag lovar att jag säger till när jag tycker det blir för jobbigt och att de som sägs sårar. Mamma sa även att jag inte behöver hålla upp denna försaden för dem och de håller jag nog med om. Men som jag sa så känns det mer som om jag är jobbig som sitter och gråter och tycker världen är värdelös mot en. Men de var skönt att ventilera i alla fall! Tack mamma<3

I veckan har allt gått i 300 på jobb, men det är väl så de är innan jul. Idag hade vi lucia firande och då fick vi en lådda av föräldrarna full med ost, knäckebröd, marmelad och annat smått och gott. Tyvärr är det enda ja kan äta i från lådan teet och marmeladen. Men de var tanken som räknas och jag tyckte det var väldigt trevligt!

Sen har jag tagit i kontakt med en IVF grupp som träffas en gång i månaden. Där pratar de (om jag har förstått det rätt) om IVF och deras historier. Nu ska de ses på söndag och då ska vi ha gäster. De ska visserligen ses tidigare på dagen, men jag känner att det blir för mycket att först vara där och sen ha gäster här. Så som jag mår just nu så fixar jag inte det. Men jag hoppas att jag kan gå på nästa det hade varit trevligt!

Här hemma har vi kollat runt på någon form av boxnings ställ som man inte behöver hänga upp i taket så att jag hade haft något att få ur mig min frustation i kroppen på. Men vi får se, de är dyra och klumpiga.

För ett tag sen sökte jag in till tre kurser på högskolan alla på distans. Jag fick svar igår och jag har kommit in på alla. Egentligen vill jag läsa 2 av kurserna väldigt mycket. Men eftersom det kommer bli en del sprutor och sånt till våren så känner jag att det blir förmycket. Jag är rädd att om jag börjar så kommer det bli förmycket för mig och jag kommer rakt upp och ner kollapsa. Känns inte som en bra ide att utsätta sig för. Jag har ju redan så mycket annat i huvudet ändå..

Men nu ska jag försöka slå in lite julklappar...

En helg i frustration

Denna helgen är ingen bra helg. Är ledsen, trött och ingen lust till något. Kan inte komma på en ända sak att se fram i mot... Igår skulle jag på 12 års kalas och hela dagen tänkte jag på om jag skulle klara av att hålla tårarna tillbaka. Hela släkten (den delen) vet att jag har fått missfall, tror jag i alla fall. Men alla vet vad vi går i genom. Sen är ju min syster gravid och har ca 8 veckor kvar tror ja det var. och min kusin är gravid och hon ska ha i mars. Så jag visste att det skulle bli massa bebis prat. Som jag sagt innan så tycker ja det är självklart att de ska få prata om det och de ska få njuta av det underbara som de går igenom. Jag höll tillbaka tårarna hela kvällen och hade de bara tårar i ögonen några få gånger. Min syster, snäll som hon är, bad om ursäkt för att de pratar så mycket om barn. Men hur ledsen jag än blir och hur många tårar jag än fäller, så vill jag att de ska kunna prata om det, även om jag är närvarande. För jag önskar de all lycka med sina graviditeter och jag vill att de ska njuta och prata om de så mycket de kan. För jag önskar ingen denna sorg och smärta som jag går igenom. Jag är glad för deras skulle och jag vet att de kommer bli underbara föräldrar. <3

Hela helgen har jag vetat det men valt att förtränga de men i bilen hem kunde jag inte längre. Jag har inte en enda sak att se fram i mot... Min syster är gravid, min kusin är gravid, min bror längtar tills han slutar skolan, min andra bror njuter av livet som student, min andra syster har precis nästan flyttat ihop med sin kille och de är nu i helgen klara med sitt nya kök, en av mina vänner planerar bröllop, min förra detta vän är gravid, två av mina förre detta vänner har köpt hus/ bygger hus. Kan komma med massa massa fler som har något att se fram i mot. Men vad har jag? Barn? Vet jag inte ens om vi kommer få barn, bröllop har jag givit upp om, hus kommer vi inte kunna köpa på flera år och massa mer. Så vad har jag att se fram i mot? Fler sprutor? Fler tårar? Vad har jag att se fram i mot? Då menar jag inte jobbet, eller julafton utan större saker, såna som sprider lycka för ens framtid. Jag kan inte komma på en ända jävla sak. Står och trampar på samma jävla ställe som jag har gjort så länge nu och jag kan inte göra ett ändå skit åt de! Hatar att hör att det är tur att vi är unga vi har många år på oss att få barn! JA!!!! Men när vi har försökt i ca 3 år och 8 månader! Så känns det inte som någon jävla tur!!!!  Jag orkar inte mer! Ute öser det ner och det blåser väldigt mycket och så känner jag mig inombords förutom att jag inte kan få ut all min frustration! Jag skulle vilja ha en boxningspåse eller vad det heter så jag kan slå på den och få ut all min frustration över att jag inte kan se något positivt i mitt liv längre.
För var jag alltid så glad och positiv till allt, men hur ska man kunna vara det när man inte ens kan få det man alltid önskat att man ska få, ett underbart barn? Hur ska man kunna vara positiv och bara fortsätta kämpa? För jag har inte en blekaste aning.

slut i huvudet!

Känner mig hel slut, men när jag går och lägger mig kan jag inte sova för ligger och tänker på jobb hela tiden... Känner mig stressad för allt och alla... Så klart är jag även stressad och ledsen över att mensen inte kommit... Så nu får vi vänta till nästa år... Skit jobbigt för hade verkligen vilat påbörja det nu direkt. Men samtidigt kanske det är bra så jag slipper oroa mig hela julen om jag är gravid eller inte och att ja måste ta sprutor och massa sånt. Behöver få vara ledig och bara bearbeta allting... Samtidigt är jag besviken för jag vill verkligen detta! Jag vill så sjukt gärna ha barn att jag automatiskt stänga av mina känslor för att de inte ska bli för mycket.. Jobbar ju med barn så är helatiden omringad av det ... På jobb kör ja bara på och tänker inte på mitt privat liv, om ja inte pratar med mina kolleger om de så klart.... Men på rasten känns det...

Sen är det ju bebi bom runt om en så man blir jo påmind där med... Sen tycker man så klart att allt påminner om det och att alla är gravid som man ser... och över allt finns affärer med barnsaker och allt sånt där.... Dessutom blir det ytterligare en jul utan barn... och ja ska vara ärlig, det känns inte som de blir något barn till nästa jul heller... jag hoppas så klart! Men det känns inte så...

Jag läser två bloggar som också går ingen IVF och den här envisa kampen, och en av de verkar gå på IVF-träffar med andra som har samma problem. Så funderar på om man ska kika runt och se om de finns något sånt i närheten av där vi bor så att man kan prata med andra som går igenom samma sak.
Tips och idéer någon?

Men nu ska jag äta något litet och sen sova...

My love <3

2:dec

Tröttheten söker mig, men ska föröka skriva ändå!

Som sagt är där ingen mens i sikte så de blir väl Januari eller Februari vi får börja... Funderar på att ringa läkarna och fråga om de kan kolla fall allt verkligen har "kommit ut". Känns så fel at säga så om ens barn... Men det är så att det i mellan åt gör ont i höger äggstock och även ibland i vänster. Jag är van att de känns och sticks och har sig, men detta är en annan känsla. Det brukar inte kännas så här, de gör inte ont så jag måste ta det lugnt eller sätta mig. Men de känns konstigt... Får se hur ja gör....

Känner ibland att jag är en mästare på att skärma av mig från "mig själv" på jobbet. Fick hålla småsyskon till våra barn på jobbet en liten stund idag. Kunde ganska snabbt känna hur jag avskärmade mig och inte våga tänka förmycket. Även om det fanns med hela tiden att jag kanske aldrig får en så vacker skapelse och att jag precis har förlorat en... Så tillät jag inte mig att känna för mycket, för jag tror ni alla förstår att jag hade börjat stört böla då... Men det känns i hjärtat att ovisheten om framtiden är stort....

Från det ena till det andra, så blir jag förlängd på jobb till den 30/6-15. Så om jag har förstått det rätt så kommer jag bli "lasad" i kommunen. Vilket betyder att jag sen har fast jobb! De känns i alla fall bra nu när vi försöker få barn.. Det verkar som jag får vara kvar på den avdelningen som jag har varit på nu. Det ändå jag kan komma på som jag absolut inte ser fram i mot är stressen som snurrar runder där. Men jag biter ihop och hoppas på det bästa....

Tillbaka på jobb

Känns okej att vara tillbaka även om de är jobbigt i mellan åt. Nu på rasten är nästan värst för då får jag möjligheten att tänka... De är jobbigt och känns svårt... Men alla är som tur snälla och förstående..  Hade hoppats få min mens idag för då hade vi hunnit börja innan jul... Men den verkar inte vara intresserad att komma...

Längtar till de är dags att gå och lägga mig. Känner mig väldigt slut... Men tänker så posetivt de går. Är ju trorts allt bara tre veckor kvar till julledigheten! Om mitt blir beviljat så klart.....

Får väl ringa chefen.... Ska ju ändå få veta om ja får stanna...

Men nu måste ja fortsätta jobba...