En helg i frustration

Denna helgen är ingen bra helg. Är ledsen, trött och ingen lust till något. Kan inte komma på en ända sak att se fram i mot... Igår skulle jag på 12 års kalas och hela dagen tänkte jag på om jag skulle klara av att hålla tårarna tillbaka. Hela släkten (den delen) vet att jag har fått missfall, tror jag i alla fall. Men alla vet vad vi går i genom. Sen är ju min syster gravid och har ca 8 veckor kvar tror ja det var. och min kusin är gravid och hon ska ha i mars. Så jag visste att det skulle bli massa bebis prat. Som jag sagt innan så tycker ja det är självklart att de ska få prata om det och de ska få njuta av det underbara som de går igenom. Jag höll tillbaka tårarna hela kvällen och hade de bara tårar i ögonen några få gånger. Min syster, snäll som hon är, bad om ursäkt för att de pratar så mycket om barn. Men hur ledsen jag än blir och hur många tårar jag än fäller, så vill jag att de ska kunna prata om det, även om jag är närvarande. För jag önskar de all lycka med sina graviditeter och jag vill att de ska njuta och prata om de så mycket de kan. För jag önskar ingen denna sorg och smärta som jag går igenom. Jag är glad för deras skulle och jag vet att de kommer bli underbara föräldrar. <3

Hela helgen har jag vetat det men valt att förtränga de men i bilen hem kunde jag inte längre. Jag har inte en enda sak att se fram i mot... Min syster är gravid, min kusin är gravid, min bror längtar tills han slutar skolan, min andra bror njuter av livet som student, min andra syster har precis nästan flyttat ihop med sin kille och de är nu i helgen klara med sitt nya kök, en av mina vänner planerar bröllop, min förra detta vän är gravid, två av mina förre detta vänner har köpt hus/ bygger hus. Kan komma med massa massa fler som har något att se fram i mot. Men vad har jag? Barn? Vet jag inte ens om vi kommer få barn, bröllop har jag givit upp om, hus kommer vi inte kunna köpa på flera år och massa mer. Så vad har jag att se fram i mot? Fler sprutor? Fler tårar? Vad har jag att se fram i mot? Då menar jag inte jobbet, eller julafton utan större saker, såna som sprider lycka för ens framtid. Jag kan inte komma på en ända jävla sak. Står och trampar på samma jävla ställe som jag har gjort så länge nu och jag kan inte göra ett ändå skit åt de! Hatar att hör att det är tur att vi är unga vi har många år på oss att få barn! JA!!!! Men när vi har försökt i ca 3 år och 8 månader! Så känns det inte som någon jävla tur!!!!  Jag orkar inte mer! Ute öser det ner och det blåser väldigt mycket och så känner jag mig inombords förutom att jag inte kan få ut all min frustration! Jag skulle vilja ha en boxningspåse eller vad det heter så jag kan slå på den och få ut all min frustration över att jag inte kan se något positivt i mitt liv längre.
För var jag alltid så glad och positiv till allt, men hur ska man kunna vara det när man inte ens kan få det man alltid önskat att man ska få, ett underbart barn? Hur ska man kunna vara positiv och bara fortsätta kämpa? För jag har inte en blekaste aning.