Jobbigt....

Glömde skriva i förra inlägget att vi har bestämt oss för att ställa in London resan vi skulle göra till hösten och USA resan vi skulle göra nästa år. Detta för att vi ska kunna spara pengarna till IVF:en. Visst vi vet inte om vi kommer behöva bekosta några själv, det kan ju gå på första försöken. Men det är inte säkert och därför vill vi ha lite pengar sparade så att vi kan betala direkt och fortsätta försöka, om det skulle komma till det. Istället för att ställa allt på vänt för att kunna spara ihop pengar....

Även våra planer till att flytta till hus inom en snar framtid står och gungar, eftersom vi är osäkra på vilket som blir billigast då vi vill lägga undan så mycket som möjligt. Vi vill inte använda alla våra pengar till kontantinsats till hus. Men samtidigt vill vi flytta till hus inom en snar framtid som det var tänkt när vi flyttade till denna lägenheten. Inte det att vi inte gillar vår nuvarande lägenhet, men vi hade planerat att bo här i tre år och sen flytta till hus och det känns som det inte kommer bli av nu...

Jag vet knappt var jag ska börja när jag skriver idag... Kan väl börja med att berätta att i lördags berättade jag för större delen av släkten att vi försöker få barn och att vi har problem med det. Alla verkade ta det okej och jag trodde inte att min mormor uppfattade vad jag egentligen berättade. Men hon ringde igår för att ge oss tips om allternativa vägar. Blev väldigt glad, för det betyder att hon tagit till sig vad jag sa och vill hjälpa.
Det var egentligen inte jobbigt att berätta. Kände mig så neutral och lite smått känslolös när jag berättade. Antagligen stängde jag mig för att inte bli ledsen... Kan verken säga bu eller bä om det känns bra att ha berättat, men kommer nog ha en annan förståelse från folk nu.
Min kusin som fick barn för ett par månader sen verkade tycka väldigt synd om oss och han berättade att han fick lite dåligt samvete när han tänkte på oss nu eftersom det gick på första försöket för dem. Berättade för han som jag säger till alla andra, jag är glad och tacksam för alla er som slipper det vi går igenom. Men jag är glad att alla tog åt sig de jag sa och lyssnade.
Om möjligheten kommer i morgon så ska vi börja berätta för killens släkt med, så att alla vet. Vi berättar inte för att folk ska tycka synd om oss. Utan vi berättar för att det är lättare att förklara varför vi inte har barn då och folk runt om oss börjar komma in i barn tankarna och det är lättare att förklarat innan än efter alla andra kommer och säger att de ska ha barn, varför inte vi har. Sen har hela/ större delar av min släkt alltid trott att det är jag som ska ha barn först, vilket även jag har trott. Men så kommer det inte att bli.
Jag kan även säga att jag inte skäms för att vi har problem, jag skäms inte för vad vi går igenom. Detta är någon som har drabbat oss så om vi vill det eller inte och vi vet att det finns många fler familjer runt om i Sverige och i världen som har samma problem. Detta är inget att skämmas över, men något väldigt jobbigt att gå igenom...

Igår var vi och lämnade våra blodprov som ska vara in skickade till läkarna innan vi ska dit. Sen var jag även hos kiropraktikern igår och hon berättade om allternativ hjälp vid infertilitet, så som en speciell kiropraktik (har hört det av fler). Hon skrev ner stället till mig och idag var vi inne och läste på hemsidan. Vi valde att mejla han för att se om han möjligen kan hjälpa oss att öka möjligheten att IVF:en ska fungera. Fick svar att han var på semester men tillbaka på måndag och undrade om han kunde ringa då för att talas vid. Så får se om han kan hjälp oss.
Är egentligen tveksam till att blanda behandlingar, men om jag förstod hemsidan rätt så använder han inget som ska påverka den andra behandlingen. Men vi får helt enkelt se när han ringer..

Måste bara få ur mig hur mycket jag hatar när folk säger till mig att om vi bara åker iväg eller slutar tänka på det så kommer vi få ett barn! En liten fråga... Hur i helvete tror ni det bara är att släppa att man inte kan få barn!!!?? Själv klart kommer det att gnaga i en dygnet runt, så klart jag kan glömma i bland och leva normalt! Men fan inte mer än en stund!! SLUTA säg att mig att stressa ner! Sluta säga till mig att släppa det så kommer det!!! Vi släppte det för i helvete i över ett år och tänkte ärligt inte på det så mycket. Men inte FAN kom där någon unge!!! Så sluta säga till oss att släppa det!!!!!! Det fungerar inte så för alla!!! JA för vissa fungerar det när de väljer att sluta försöka att det kommer ett underbart önskat barn. Men oftast för att de inte har några problem! Och vet ni vad?? DE HAR VI!!!!!!!!!!  Kokar av ilska av allt detta tjatandet att vi ska släppa det och leva normalt så kommer det.... Om du inte varit här med min smärta och våra problem så säg för helvete inte till oss att släppa det då heller!

Sitter här och försöker få ur mig alla mina känslor medan min kille skriker till fotbollen... Men mina känslor är halvt instängda, kan få fram ilskan men inte sorgen jag känner i hela mig kropp... Är det något jag känner så är det den jävla mensvärken som driver en till vansinne... Just nu är den ok, men den gör ändå ont, men har haft mycket värre. När min mens kommer får jag smärtor som in i, jag blir även yr, illa mående och får ont i huvudet. Det ända jag vill är typ att krypa ihop. Tar två Alvedon var 4-6 timme de två första dagarna och försöker att ha koll så jag inte tar för många på ett dygn. Satt på balkongen innan och funderade på om det verkligen inte finns något starkare jag kan få och då var smärtan ändå inte lika farligt som den kan vara. Men de senaste månaderna känns det som om alvedonen inte hjälper lik mycket som den har gjort och även om jag har tagit dem så gör det jävligt ont. Kan väl säga att jag inte längtar till jag ska börja på hormonerna som jag har hört kan göra så sjukt ont i äggstockarna... om mensen ska göra så här ont... hur ont kommer då inte hormonerna göra?....
 
Jag vill bara gråta och få ut alla mina känslor men jag kan inte.. Känns som de har fastnat... Ingen förstår när jag säger att jag håller på att ge upp. Jag står på kanten, med ena foten på andra sidan. Jag vet inte var jag får energin att fortsätta gå med, men jag går väl på räls... Jag orkar bokstavligt talat inte mer... När ska något få gå bra för oss? När ska det sluta vara fel på mig? När? när? när? Det är jobbigt att kantas av prövningar hela tiden... min syster sa för ett tag sen att man inte får fler prövningar än man klarar av. Tyvärr, men jag tror jag har fått några prövningar förmycket då... Jag orkar inte mer, är trött på motgångar från kroppen, sjukhusen och allt annat. Kan inget fungera? Kan vi inte bara få ett underbart barn? Utan alla dessa bekymmer och problem? Vad har vi gjort för att få alla dessa prövningar?? Vet att andra har det värre, det gör jag verkligen, tycker så klart synd om alla de och hoppas och önskar de all lycka och välmening och väl mående. Men vi då? Vad har vi gjort för att få detta problem? Vad har jag gjort för att få alla mina problem?
Det är väldigt svårt att se framåt när ens kropp vägar låta en må bra....
Nä, jag orkar inte mycket mer, jag orkar inte mer problem.. jag orkar inte hålla skenet uppe hela tiden. Vet ni varför? För jag mår SKIT dåligt!! Ingen som inte går igenom de vi gör kan förstå. Men jag vill bara få må bra nu. Snälla snälla låt IVF:en fungera!! Är så trött på att behöva kämpa för att saker och ting ska fungera.. kan inget bara fungera?

Andra tar till droger och alkohol när de mår dåligt, jag tar till Coca-cola och choklad. Denna sommaren tänker jag äta vad jag vill hela sommaren så om det betyder 2 liter läsk var dag och 200 g choklad och Burger King. Tja, då får det göra det... Denna sommaren ska jag bara vara.... sova halva dagen eller va uppe halva natten, tja då får det bli så. Vi ska ju bara spara till IVF:en men vi har bestämt att denna sommar får saker kosta vad de kostar och vi får göra vad vi vill, även om det betyder att slösa pengar. För vi behöver få vara, bara få vara och njuta av sommaren i den mängd det går. Det är inte lätt att njuta när IVF och barnlöshet ligger över en. Men jag lovar mig själv och har lovat mig själv att verkligen försöka. Min kille tror att vi kommer få barn... så jag ska försöka hitta tillbaka till när jag med trodde det. För ja, min tro på det har börjat att frågasätts. Men det är inte så konstigt med allt vi går igenom. Men jag kommer alltid, även när jag säger att jag givit upp, önska och hoppas att vi ska få ett underbart och vackert barn tillsamas. Min önskan om ett barn och en familj med min kille kommer aldrig att lämna mig. Jag hoppas innerligt att den dagen inte är förlångt borta bara.
Jag älskar dig min pojkvän! <3
Tack till alla er som ställer upp för oss och finns där för oss! <3 Detta är inte lätt och vi är glada att vi har ert stöd.

Kommer säkert skriva snart igen, men om inte så önskar jag er en underbar sommar, för det tänker jag ha, för vet ni vad? Det är vi värda!! och det är ni med!

Glad sommar alla<3