Örter och akupunktur

Var och fick nya örter i dag. Hoppas på att min mage gillar de nya bättre än de gillade de förra. Han tittade även på min svanskota idag. Han sa att någon sort inflammation eller något var där. Men de var lätt att fixa med ett par nålar. När han tryckte för att hitta var de gjorde ont så började jag nästan gråta, de gjorde jävligt ont! Men jag fick tre nålar där (de gjorde lika ont!). Fick även nålar på benen och händerna med. Trodde inte jag skulle kunna sitta i bilen sen. Men de gick bra! Gjorde inte alls ont! Har inte suttit på någon stol eller liknande sen så får se hur de känns senare. Men än känns det bra. Så nu hoppas jag att det verkligen blir bättre!
Fick veta att min temperatur är lägre än vad den ska vara. Tar och kollar den var morgon nu. Så hoppas den höjs snart, så kanske jag kan sluta att vara iskall om fötterna när jag vaknar på morgonen!

För dig<3

Dags att kämpa!

Detta går inte. Jag orkar ju inget, vad har hänt med mig? Så här ska det inte vara! Dags att ta upp kampen mot mig själv! Jag vill att örterna ska fungera men ändå motarbetar jag dem med all den socker som jag trycker i mig! Varför? för att jag inte orkar... Men de är dags att sluta låta livet rasa i samman totalt och börja ta ett par steg upp. Så jag kommer dricka läsken jag har hemma och äta upp godiset jag har hemma. Men det handlas inte mer! Längtar tills vi får mormor och morfars stuga om en månad. Lättare att sätta stop när inte svärföräldrarna har hela kylen full av läsk till mig. Men jag ska verkligen försöka! Måste börja någonstans! Jag börjar här!
Har även börjat fundera på vad JAG vill! Jag har bestämt mig för att skicka in sagor till ett förlag och se vad de tycker. Kan ju inte få mer än ett nä. Jag gillar ju att skriva barnböcker och har alltid villat skicka in men gör det aldrig. Så nu tar jag beslutet och gör det! Så får vi se vad som händer. Har även bestämt mig för att klippa mig, har en trasselbuske till hår. Så slitet så de är hemskt! Ska även kolla på nya glassögon, vill ha linser men verkar inte som mina ögon klarar av det. För att må lite bättre så antar jag att jag får börja med de saker jag vet jag faktisk kan göra något åt som hår och glassögon. Ska även be om hjälp med min svanskota, detta är inte hållbart! Fick tipset att de kunde ta blodprov för att se om jag har en inflammation så tänkte be om det nästa vecka när jag ändå måste boka tid till läkare. 

Jag har även bestämt mig för att låta min insida titta ut mer och säga vad jag faktiskt vill och hålla fast vid det och inte ändra mig. De är okej att ta plats!
Självklart kommer jag må dåligt och självklart kommer jag bryta ihop då och då. Men det är okej och det är bra. Jag måste sluta stänga allt inom mig. De är inte bra för någon att göra de. Det är dags att ta tag i mitt liv igen!!!!!!!

Jag ska, jag vill, jag kan!?

Fin låt!

En fin låt som jag fått tips om. Lyssna på den, den är värd det!

 Till dig


<3<3<3

7 år tillsammans!

I Söndags hade killen och jag sju år tillsammans! Det har varit sju år med många upp och ner gångar. Men jag älskar han och vi ska ta oss igenom denna kampen tillsammans.
Vi har även varit förlovade i sex år, men vi får väl se om det blir något bröllop i framtiden.
För att fira våran dag (vilket inte är så lätt när man inte har eget boende) så körde vi till stranden och gick en promenad. Sen körde vi till mina föräldrar och sa hej och hämtade kvittot till min dator och sen körde vi in till Siba för att lämna in den. Denna gången var de en trevlig säljaren som fixade ner ett program som acer har kommit ut med som ska lösa problemet med min musplatta. Han skrev även allt på kvittot så om jag får problem igen så var det bara att visa kvittot så skickades den iväg! Toppen! Men nu verkar den faktiskt fungera så de är riktigt bra!
I vilket fall som helst så tog vi sen med restaurang mat med hem och såg en mysig film på kvällen. De blev en bra dag!

Till min Älskling!

Ingen kan göra mig så galen som du. Ingen kan få mig så arg!
Men ingen annan kan heller få mig att skratta när när ilskan tittar fram!
Ingen mer än du kan trösta mig när sorgen tar över!
Ingen mer än du kan få mig att känna mig så älskad!
Ingen annan mer än du!

Jag älskar din min skatt<3<3<3

Våga vara jag!

Men vem är jag? Är jag en falsk bitch som jag fick höra här om dagen? Vet det inte var illa menat, utan mer som ett skämt men det kändes ändå. För ja, det kanske jag är. Hur vet jag de när jag inte ens vet vad jag vill längre. En personlig beskrivning av mig är så här: Utåt alltid glad, hjälpsam, omtänksam, finns alltid där för alla och ger råd och stöd i deras problem. Problemlösare i alla möjliga situationer. Alla problem har en lösning och jag brukar vara bra på att hitta dem. Anpassningsbar, finner mig i vad andra vill och sätter de före.
Inåt: Ledsen, ett berg av känslor som jag har tryckt undan. Andras problem som jag "tagit" på mig. Känslan av att jag inte riktigt finns för att jag hela tiden lyssnar på alla andra och anpassar mig efter vad de vill och säger. Irriterad på mig själv för att jag ger mig i diskussioner för att den andra parten vägrar ge sig och lyssna på vad jag säger. Backar i stället för att de ska bli stora konflikter. Sorgen som jag knappt vågar känna på för den är så svår att greppa. Känslan av att allt går i mot en.
Korta beskrivningar av mig.
Så ja, jag kanske är en falsk bitch. För jag visar inte utåt vad jag känner inom mig. För jag vill vara glad och må bra. Men jag kan inte längre. Jag är envis egentligen, men bara mot mig själv. Inte när andra kommer in i bilden. För även om jag verkar envis så slutar det alltid med att någon annan får sin vilja igenom.
Så vem är jag, vad vill jag och vilka förutsättningar har jag för de?
Ärligt talat vet jag inte....

Min blogg har blivit sorgens och utan så mycket hopp, men det är en del av resan till den familj jag aldrig vet om jag kommer att få.



Bakom varje leende finns en historia att berätta. 

Tårar...

Gick in på min onedrive (som jag aldrig är inne på annars) för att se om där fanns ett vist dokument. Märkte att jag hade bilder där så gick igenom de lite snabbt. Den näst sista bilden fick mina tårar att börja rinna... Det var bilden på graviditets stickan som det stod gravid 1-2 veckor på.... tårarna bara forsade ner för mina kinder. Jag var inte alls beredd på att se den bilden.... Det ända jag vill nu är att lägga mig och gråta.... men som vanligt när jag behöver det så ska man göra något. Vi ska köra och kolla på en hyreslägenhet om 10 min, så det var bara att torka tårarna och ta några djupa andetag.....

Med tårar i ögonen och ett hjärta i sorg<3<3<3

Jag är här... eller?

Jag ser att du pratar och jag svarar. Vad svarade jag? Jag vet inte men det hördes bra. Du verkar nöjd med mitt svar och pratar vidare. Jag ser på dig och försöker se intresserad ut av de du säger. Tydligen lyckas jag. Ibland snappar jag upp vad du säger och kommer ihåg. Ibland kommer jag håg saker du sagt men minns inte att du sagt de till mig. Jag är här men ändå inte...

Jag ser på mig själv i spegeln och undrar vem är det? Är det jag? Ser jag ut så? Usch nä det gillar jag inte. De är inte jag.. eller? Jag ser mig själv men ändå inte. Jag är där i fysisk form men inte psykisk. Jag tittar igen och undrar om jag verkligen är 24 år? Jag var ju precis 20 och skulle sluta med p-piller. De känns som en evighet sen, men ändå inte. För jag kan inte komma på allt jag gjort dessa 4 åren... Jag vet att jag har gjort en massa saker, men ändå inte, för jag var inte där. Fysiskt var jag men inte psykiskt. Själva jag var inte närvarande. Jag gillar inte att jag är 24 år, jag skulle ha två barn vid denna tiden och nu har jag inga....

Jag ser allt genom en genomskinlig vägg. Jag nickar och ler, jag svarar och skrattar, jag pratar och verkar vara med. Men egentligen tänker jag på massa annat eller tänker inte alls för det är lättare. 

Jag skiner upp som en sol när det är barn i närheten, för det är så jag är. Jag älskar barn, jag busar och leker med de och har roligt. Men när de går och jag är ensam kvar, kan jag bara känna sorg och meningslöshet eller inget alls. Jag känner inga känslor alls. Eller så ser jag hur de ler eller skiner upp när de ser mamma eller pappa. Då blir jag ledsen och min mask av glädje bryts sönder. För det där kanske jag aldrig kan få, det där speciella leendet för att jag är någons förälder......

Jag är här men ändå inte.... Var är jag? Jag vet inte, jag ser bara hon i spegeln som stirrar tillbaka med sorg i ögonen, hon som alla säger är jag. Men är det jag? Jag vet inte, jag tappade bort mig själv i samma stund som min dröm om barn sattes i gungning...