Men vem är jag? Är jag en falsk bitch som jag fick höra här om dagen? Vet det inte var illa menat, utan mer som ett skämt men det kändes ändå. För ja, det kanske jag är. Hur vet jag de när jag inte ens vet vad jag vill längre. En personlig beskrivning av mig är så här: Utåt alltid glad, hjälpsam, omtänksam, finns alltid där för alla och ger råd och stöd i deras problem. Problemlösare i alla möjliga situationer. Alla problem har en lösning och jag brukar vara bra på att hitta dem. Anpassningsbar, finner mig i vad andra vill och sätter de före.
Inåt: Ledsen, ett berg av känslor som jag har tryckt undan. Andras problem som jag "tagit" på mig. Känslan av att jag inte riktigt finns för att jag hela tiden lyssnar på alla andra och anpassar mig efter vad de vill och säger. Irriterad på mig själv för att jag ger mig i diskussioner för att den andra parten vägrar ge sig och lyssna på vad jag säger. Backar i stället för att de ska bli stora konflikter. Sorgen som jag knappt vågar känna på för den är så svår att greppa. Känslan av att allt går i mot en.
Korta beskrivningar av mig.
Så ja, jag kanske är en falsk bitch. För jag visar inte utåt vad jag känner inom mig. För jag vill vara glad och må bra. Men jag kan inte längre. Jag är envis egentligen, men bara mot mig själv. Inte när andra kommer in i bilden. För även om jag verkar envis så slutar det alltid med att någon annan får sin vilja igenom.
Så vem är jag, vad vill jag och vilka förutsättningar har jag för de?
Ärligt talat vet jag inte....
Min blogg har blivit sorgens och utan så mycket hopp, men det är en del av resan till den familj jag aldrig vet om jag kommer att få.
Bakom varje leende finns en historia att berätta.
Ytterligare ett inlägg från dig som jag känner igen mig så himla mycket i. Så kanske är det så att jag är en falsk bitch jag med ;) För jag är verkligen två olika personer utåt och inåt just nu. Men denna vecka har lite av min insida sipprat ut på jobbet. Tyvärr mest i form av ilska.... Och då får jag dåligt samvete sen :( (trots att jag vet att jag "har rätt" i saker jag påpekar).
SvaraRaderaKram
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
RaderaHaha! Vi är nog som sagt ganska lika :P
RaderaJag hade inte klarat av att jobba nu... Tanken på att träffa barn gör mig halvt panik slagen och om jag inte har panik innan jag träffar barn så känner jag mig helt tom och sorgsen när jag går där i från.
Du har inte kontaktat en läkare för sjukskrivning? Jag är precis lika dan! Vet att jag har rätt och säger jag i från och de blir sura minner så får jag så dåligt samvete.... Så förstår precis vad du menar :/
Jag ska försöka hitta en balans mellan mitt inre och yttre... men de är ju inte så lätt. Men mina känslor sipprar mer och mer ut precis som dina och snart känns det som jag spricker. Men antar att jag måste visa mer känslor utåt för att folk ska fatta att de här inte är så lätt... och för att jag inte ska spricka!
Kram
Skrev en lån kommentar som försvann =( MEn jag har inte tagit kontakt med någon läkare än... Ska se vad läkarna säger på mitt nybesök. Ska höra med dem om samtalskontakt... Vem sjukskrev dig, en "vanlig" läkare eller en psykolog?.... Känner att jag iaf behöver prata med någon. Vet inte hur länge till jag orkar jobba... men just nu är en annan på jobbet sjukskriven och då sätter det dåliga samvetet igång... Men blir mer och mer irriterad på jobbet. Önskar jag var lika stark som dig och kunde visa mer av min insida. NU visar jag mest irritation jag har men inget om hur dåligt jag egentligen mår.
RaderaKram
Okej vad tråkigt :/
Raderadet låter som en bra ide! Det var en läkare på min vårdcentral som sjukskrev mig. Men jag gick till kuratorn där och hon bad mig sjukskriva mig. Sen hade hon och läkarna öppen kontakt så de går i stort sätt utifrån vad hon säger och skriver i min journal.
Hade samma problem med det, en som var sjukskriven och vi bytta personal på avdelningarna, jag skulle vara ensam kvar av de som jobbat på den avdelningen förra terminen. Men pratade mycket med kuratorn om att de kändes fel att vara hemma när jag vet vilket problem det blir. Hade väldigt dåligt samvete. Men jag har börjat släppa det nu. För hade jag jobbat nu så hade jag kraschat ordentligt snart och då hade jag antagligen landat i en djup depression och inte kunnat gå till baka till jobbet. Så jag försöker se lite framåt i stället. Men jag vet de är svårt! Har ju fortfarande dåligt samvete av det då och då.
Jag är inte stark, jag orkar inte mer bara. Men än visar jag bara små saker. Säger till mer och försöker hålla fast vad jag vill och inte vill och inte vika mig. Inte så lätt när man inte orkar så mycket. Men de är en början.
Mår du sämre innan ditt nybesök så ring din vårdcentral och se om de har någon du kan prata med. Du kan alltid byta sen om du hellre vill ha någon annan. Så kanske du kan få en sjukskrivning redan nu, så du mår lite bättre när det är dags för er att börja.
Kram