Jag ser att du pratar och jag svarar. Vad svarade jag? Jag vet inte men det hördes bra. Du verkar nöjd med mitt svar och pratar vidare. Jag ser på dig och försöker se intresserad ut av de du säger. Tydligen lyckas jag. Ibland snappar jag upp vad du säger och kommer ihåg. Ibland kommer jag håg saker du sagt men minns inte att du sagt de till mig. Jag är här men ändå inte...
Jag ser på mig själv i spegeln och undrar vem är det? Är det jag? Ser jag ut så? Usch nä det gillar jag inte. De är inte jag.. eller? Jag ser mig själv men ändå inte. Jag är där i fysisk form men inte psykisk. Jag tittar igen och undrar om jag verkligen är 24 år? Jag var ju precis 20 och skulle sluta med p-piller. De känns som en evighet sen, men ändå inte. För jag kan inte komma på allt jag gjort dessa 4 åren... Jag vet att jag har gjort en massa saker, men ändå inte, för jag var inte där. Fysiskt var jag men inte psykiskt. Själva jag var inte närvarande. Jag gillar inte att jag är 24 år, jag skulle ha två barn vid denna tiden och nu har jag inga....
Jag ser allt genom en genomskinlig vägg. Jag nickar och ler, jag svarar och skrattar, jag pratar och verkar vara med. Men egentligen tänker jag på massa annat eller tänker inte alls för det är lättare.
Jag skiner upp som en sol när det är barn i närheten, för det är så jag är. Jag älskar barn, jag busar och leker med de och har roligt. Men när de går och jag är ensam kvar, kan jag bara känna sorg och meningslöshet eller inget alls. Jag känner inga känslor alls. Eller så ser jag hur de ler eller skiner upp när de ser mamma eller pappa. Då blir jag ledsen och min mask av glädje bryts sönder. För det där kanske jag aldrig kan få, det där speciella leendet för att jag är någons förälder......
Jag är här men ändå inte.... Var är jag? Jag vet inte, jag ser bara hon i spegeln som stirrar tillbaka med sorg i ögonen, hon som alla säger är jag. Men är det jag? Jag vet inte, jag tappade bort mig själv i samma stund som min dröm om barn sattes i gungning...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar