Jobbigt....

Glömde skriva i förra inlägget att vi har bestämt oss för att ställa in London resan vi skulle göra till hösten och USA resan vi skulle göra nästa år. Detta för att vi ska kunna spara pengarna till IVF:en. Visst vi vet inte om vi kommer behöva bekosta några själv, det kan ju gå på första försöken. Men det är inte säkert och därför vill vi ha lite pengar sparade så att vi kan betala direkt och fortsätta försöka, om det skulle komma till det. Istället för att ställa allt på vänt för att kunna spara ihop pengar....

Även våra planer till att flytta till hus inom en snar framtid står och gungar, eftersom vi är osäkra på vilket som blir billigast då vi vill lägga undan så mycket som möjligt. Vi vill inte använda alla våra pengar till kontantinsats till hus. Men samtidigt vill vi flytta till hus inom en snar framtid som det var tänkt när vi flyttade till denna lägenheten. Inte det att vi inte gillar vår nuvarande lägenhet, men vi hade planerat att bo här i tre år och sen flytta till hus och det känns som det inte kommer bli av nu...

Jag vet knappt var jag ska börja när jag skriver idag... Kan väl börja med att berätta att i lördags berättade jag för större delen av släkten att vi försöker få barn och att vi har problem med det. Alla verkade ta det okej och jag trodde inte att min mormor uppfattade vad jag egentligen berättade. Men hon ringde igår för att ge oss tips om allternativa vägar. Blev väldigt glad, för det betyder att hon tagit till sig vad jag sa och vill hjälpa.
Det var egentligen inte jobbigt att berätta. Kände mig så neutral och lite smått känslolös när jag berättade. Antagligen stängde jag mig för att inte bli ledsen... Kan verken säga bu eller bä om det känns bra att ha berättat, men kommer nog ha en annan förståelse från folk nu.
Min kusin som fick barn för ett par månader sen verkade tycka väldigt synd om oss och han berättade att han fick lite dåligt samvete när han tänkte på oss nu eftersom det gick på första försöket för dem. Berättade för han som jag säger till alla andra, jag är glad och tacksam för alla er som slipper det vi går igenom. Men jag är glad att alla tog åt sig de jag sa och lyssnade.
Om möjligheten kommer i morgon så ska vi börja berätta för killens släkt med, så att alla vet. Vi berättar inte för att folk ska tycka synd om oss. Utan vi berättar för att det är lättare att förklara varför vi inte har barn då och folk runt om oss börjar komma in i barn tankarna och det är lättare att förklarat innan än efter alla andra kommer och säger att de ska ha barn, varför inte vi har. Sen har hela/ större delar av min släkt alltid trott att det är jag som ska ha barn först, vilket även jag har trott. Men så kommer det inte att bli.
Jag kan även säga att jag inte skäms för att vi har problem, jag skäms inte för vad vi går igenom. Detta är någon som har drabbat oss så om vi vill det eller inte och vi vet att det finns många fler familjer runt om i Sverige och i världen som har samma problem. Detta är inget att skämmas över, men något väldigt jobbigt att gå igenom...

Igår var vi och lämnade våra blodprov som ska vara in skickade till läkarna innan vi ska dit. Sen var jag även hos kiropraktikern igår och hon berättade om allternativ hjälp vid infertilitet, så som en speciell kiropraktik (har hört det av fler). Hon skrev ner stället till mig och idag var vi inne och läste på hemsidan. Vi valde att mejla han för att se om han möjligen kan hjälpa oss att öka möjligheten att IVF:en ska fungera. Fick svar att han var på semester men tillbaka på måndag och undrade om han kunde ringa då för att talas vid. Så får se om han kan hjälp oss.
Är egentligen tveksam till att blanda behandlingar, men om jag förstod hemsidan rätt så använder han inget som ska påverka den andra behandlingen. Men vi får helt enkelt se när han ringer..

Måste bara få ur mig hur mycket jag hatar när folk säger till mig att om vi bara åker iväg eller slutar tänka på det så kommer vi få ett barn! En liten fråga... Hur i helvete tror ni det bara är att släppa att man inte kan få barn!!!?? Själv klart kommer det att gnaga i en dygnet runt, så klart jag kan glömma i bland och leva normalt! Men fan inte mer än en stund!! SLUTA säg att mig att stressa ner! Sluta säga till mig att släppa det så kommer det!!! Vi släppte det för i helvete i över ett år och tänkte ärligt inte på det så mycket. Men inte FAN kom där någon unge!!! Så sluta säga till oss att släppa det!!!!!! Det fungerar inte så för alla!!! JA för vissa fungerar det när de väljer att sluta försöka att det kommer ett underbart önskat barn. Men oftast för att de inte har några problem! Och vet ni vad?? DE HAR VI!!!!!!!!!!  Kokar av ilska av allt detta tjatandet att vi ska släppa det och leva normalt så kommer det.... Om du inte varit här med min smärta och våra problem så säg för helvete inte till oss att släppa det då heller!

Sitter här och försöker få ur mig alla mina känslor medan min kille skriker till fotbollen... Men mina känslor är halvt instängda, kan få fram ilskan men inte sorgen jag känner i hela mig kropp... Är det något jag känner så är det den jävla mensvärken som driver en till vansinne... Just nu är den ok, men den gör ändå ont, men har haft mycket värre. När min mens kommer får jag smärtor som in i, jag blir även yr, illa mående och får ont i huvudet. Det ända jag vill är typ att krypa ihop. Tar två Alvedon var 4-6 timme de två första dagarna och försöker att ha koll så jag inte tar för många på ett dygn. Satt på balkongen innan och funderade på om det verkligen inte finns något starkare jag kan få och då var smärtan ändå inte lika farligt som den kan vara. Men de senaste månaderna känns det som om alvedonen inte hjälper lik mycket som den har gjort och även om jag har tagit dem så gör det jävligt ont. Kan väl säga att jag inte längtar till jag ska börja på hormonerna som jag har hört kan göra så sjukt ont i äggstockarna... om mensen ska göra så här ont... hur ont kommer då inte hormonerna göra?....
 
Jag vill bara gråta och få ut alla mina känslor men jag kan inte.. Känns som de har fastnat... Ingen förstår när jag säger att jag håller på att ge upp. Jag står på kanten, med ena foten på andra sidan. Jag vet inte var jag får energin att fortsätta gå med, men jag går väl på räls... Jag orkar bokstavligt talat inte mer... När ska något få gå bra för oss? När ska det sluta vara fel på mig? När? när? när? Det är jobbigt att kantas av prövningar hela tiden... min syster sa för ett tag sen att man inte får fler prövningar än man klarar av. Tyvärr, men jag tror jag har fått några prövningar förmycket då... Jag orkar inte mer, är trött på motgångar från kroppen, sjukhusen och allt annat. Kan inget fungera? Kan vi inte bara få ett underbart barn? Utan alla dessa bekymmer och problem? Vad har vi gjort för att få alla dessa prövningar?? Vet att andra har det värre, det gör jag verkligen, tycker så klart synd om alla de och hoppas och önskar de all lycka och välmening och väl mående. Men vi då? Vad har vi gjort för att få detta problem? Vad har jag gjort för att få alla mina problem?
Det är väldigt svårt att se framåt när ens kropp vägar låta en må bra....
Nä, jag orkar inte mycket mer, jag orkar inte mer problem.. jag orkar inte hålla skenet uppe hela tiden. Vet ni varför? För jag mår SKIT dåligt!! Ingen som inte går igenom de vi gör kan förstå. Men jag vill bara få må bra nu. Snälla snälla låt IVF:en fungera!! Är så trött på att behöva kämpa för att saker och ting ska fungera.. kan inget bara fungera?

Andra tar till droger och alkohol när de mår dåligt, jag tar till Coca-cola och choklad. Denna sommaren tänker jag äta vad jag vill hela sommaren så om det betyder 2 liter läsk var dag och 200 g choklad och Burger King. Tja, då får det göra det... Denna sommaren ska jag bara vara.... sova halva dagen eller va uppe halva natten, tja då får det bli så. Vi ska ju bara spara till IVF:en men vi har bestämt att denna sommar får saker kosta vad de kostar och vi får göra vad vi vill, även om det betyder att slösa pengar. För vi behöver få vara, bara få vara och njuta av sommaren i den mängd det går. Det är inte lätt att njuta när IVF och barnlöshet ligger över en. Men jag lovar mig själv och har lovat mig själv att verkligen försöka. Min kille tror att vi kommer få barn... så jag ska försöka hitta tillbaka till när jag med trodde det. För ja, min tro på det har börjat att frågasätts. Men det är inte så konstigt med allt vi går igenom. Men jag kommer alltid, även när jag säger att jag givit upp, önska och hoppas att vi ska få ett underbart och vackert barn tillsamas. Min önskan om ett barn och en familj med min kille kommer aldrig att lämna mig. Jag hoppas innerligt att den dagen inte är förlångt borta bara.
Jag älskar dig min pojkvän! <3
Tack till alla er som ställer upp för oss och finns där för oss! <3 Detta är inte lätt och vi är glada att vi har ert stöd.

Kommer säkert skriva snart igen, men om inte så önskar jag er en underbar sommar, för det tänker jag ha, för vet ni vad? Det är vi värda!! och det är ni med!

Glad sommar alla<3

var ska jag börja...

Ja, var ska jag börja?
I fyra månader har vi gått och väntat på svaret från provet killen lämnade för att se om det var bra för att använda vid en insemination. När vi ringt och frågat hur det går har vi bara fått svaret att det är lång kö. Men här om dagen ringde jag och pratade med en sköterska, hon tyckte också att det var konstigt att vi inte fått svar än och lovade att kolla upp det och höra av sig tillbaka. Några timmar senare ringde läkaren som jag har träffat... Svaret har kommit men inte till henne... det hade kommit till hennes kollega som var på semester och därför hade hon inte fått veta att det kommit. Hon bad så hemskt mycket om ursäkt. Sen sa hon att provet killen lämnat var precis under gränsen för att det skulle gå att använda till insemination. Jag blev väldigt chockad. Vi hade fått veta att alla hans prover var perfekta... Men tydligen var detta ett annat prov... Hon förklarade att det skulle kunna fungera men det var inte säkert eftersom ett visst antal "simmare" måste överleva centrifugeringen (tror det heter så). Provet var inte långt under gränsen utan precis under... Men i vilket fall som helst får vi inte göra insemination utan vi blir skickade direkt till IVF.... Mina tårar kom och jag blev förkrossad. Hon hörde på mig att jag inte tog det så bra och sa att jag lätt chockad. Jag förklarade för henne att nu har vi gått och trott i fyra månader att vi ska göra insemination och nu blir det inte av. Hon verkade förstå mig och var väldigt trevlig. Hon sa att inom en vecka ska vi fått hem papper till blod prov för att kolla att vi inte har några könssjukdomar och andra sjukdomar. (Dessa papper kom igår). Sen skulle vi även inom en vecka få hem kallelse till IVF kliniken. Det pappret kom idag, eller pappret om att det skulle komma en tid kom idag. Det är tre månaders vänte tid, men det sa hon till mig att tiden kommer vara i augusti eller september. Hon sa även att om inte fått papperna inom en vecka skulle vi ringa direkt till henne så skulle hon ordna det. Men de har kommit. Sen la vi på och jag satt och grät... höll tillbaka tårarna medan jag gick och sa till mina kolleger att jag kom tillbaka om en stund. Ringade sen killen som blev lika besviken som jag. Vi hade ju trott att vi skulle få göra en insemination, de hade inte sagt att detta provet inte var som de andra vi gjort och att vi kanske inte skulle kunna få göra inseminationen. Efter att vi pratat en stund la vi på ledsna båda två. Min kollega som själv gått igenom var enda process som finns för att få barn kom och pratad med mig en stund. Hon förstår vad vi går igenom och det är skönt att ha någon att ställa frågor till.
Berättade för de andra kollegerna med sen när ja kom tillbaka. Sen stängde jag in det inom mig och har nog fortfarande inte riktigt förstått vad som hänt och tillåtligt mig att ta in det. Vet att jag låste mig för att jag skulle klara av att jobba reste av dagen och torsdag och fredag. Men nu sitter jag här fredag kväll och känner att jag inte riktigt har "släpp in det" än... Även om jag vet det så känns det, tja.. fel, tråkigt, jobbigt och orättvist.
Vet att många ser det som "vad bra då kommer ni igång nu ju". Ja, jag förstår hur ni tänker, men för mig är detta en stor förslust. Nu har vi förlorat chansen att bli gravida med inseminaton och nu återstår bara IVF. Alltså har alla försök vi kunde fått där nu försvunnet.... NU har vi bara IVF kvar och vad jag kan förstå när jag googlar det, så har regionskåne något konstigt poäng system angående alla stegen och själva IVF:en. Eller ja något i den stilen. Man har 6 p och var gång man gör något så dras poäng. När du sen är på noll så får du betala allt själv... Kan vara så att jag har förstått det fel, läste inte så noga eftersom jag inte riktigt greppade vad det stod. Men i vilket fall som helst så har vi Kanske 2-3 gånger som vi kan få gratis, (hört andra ha 2-3 gånger gratis) men sen får vi bekosta det själv. Så om vi inte lyckas bli gravida på dessa försöken så känns det som vi är körda. Vad jag kunde hitta kostar det 20 000 kr till 35 000 kr att göra ETT IVF försök. Alltså om vi inte lyckas få barn på de gratis försöken så känns det som vi är helt körda. Känns hemsk att tänka att vi nu bara har ca 2 gånger på oss att får barn...
Kan inte riktigt smälta att vi har så lite försök.... känns som vi aldrig kommer få barn.....

Paus!

Kommer åter igen ta en paus ifrån skrivandet. Kommer skriva i ett blocka här hemma så länge. Kram till er så länge!<3

Ps. njut av den underbara försommaren!

Lev Livet Leende! - Never give up!

Helg!

Efter en hektisk vecka på jobb så har helgen nu även passerat. Eller ja vet inte om veckan egentligen var hektisk utan den var nog mer väldigt lång med tre sena dagar var av vi hade öppet hus först och sen två timmars möte efter det. Hade även sprängande huvudvärk och var tvungen att handla! Perfekt dag! Har inte riktigt orkat stressa runt som andra på jobb gör. Jag ser ingen mening med det, hinner jag inte något så hinner jag inte. Så är väl livet? Men i vilket fall som helst har det varit strålande sol nu i helgen och vi har haft över 30 grader på balkongen så jag har minsann tagit på mig bikinin och solat! Kan då tillägga att jag inte gillar att sola.. Men verkar fått lite färg! Inte så glad för att min hud mellan halsen och brösten typ (vet inte vad området heter) börjar klia så fort jag kommer ut i solen? Fick smörja det med solkräm efter en kvart i dag för var helt rödflammig och det kliade en himla massa. Men det försvann sen. Men så fort jag varit ute en liten stund så är jag rödflammig på hela kroppen som varit i solen!? Antar att jag inte ska sola kanske? Men jaja skönt var det i alla fall och vi har en fantastisk utsikt från balkongen som bara är att njuta av!

Något annat som hänt idag är att våra grannar flyttade.. Väldigt tråkigt, de var trevliga och det var bara att plinga på i fall det var något. De knackade på och sa hejdå när de körde. Vet inte varför (eller jo det gör jag nog) men det kändes som om jag blev lämnad kvar ensam när de körde. De har köpt hus och de har två barn. Jag vet varför jag kände mig ensam och kvar lämnad. Jag vill också bo i hus... och jag vill absolut ha barn... Det ena kan jag inte göra något åt som ni vet... Men hade det inte varit härligt med en trädgård? Jag älskar gräs och blommor. Jag hade vilat ha ett litet planteringsland med grönsaker, jordgubbar och annat gott. Jag älskar vår lägenhet, den är stor och ljus, vi har en stor balkong och en fantastisk utsikt över havet. Jag storm trivs verkligen här, men längtan för ett hus finns kvar ändå. 

Försökt känna mig lite mer bekväm i mig själv idag, svårt men jag försöker i alla fall. Livet är inte lätt och det kommer nog aldrig bli!

Sa ofta för: Lev Livet Leende! Känner att jag inte lever upp till det längre... Tyvärr... Men jag försöker! Jag försöker hitta en mening med allt men ärligt talat är det extremt svårt! Men kanske inte meningen att man ska veta meningen med allt heller? Fast sen är jag ganska envis när det kommer till mig själv och det måste mycket till innan jag ger upp! Så nä, jag får leta lite till helt enkelt! ;)

23 års kris!

Andra har 30, 40 eller 50 års kriser. Jag har 23 års kris!!
Ni tycker säkert jag är knäpp men jag menar allvar. Har känt mig jätte deppig sen jag fyllde år i onsdags. Känt som om inget är värt att stiga upp på morgonen för. Alla mina hopp och drömmar har blivit krossade. Jag kan inte ändra tillbaka tiden och jag vet att alla tycker jag är ung i nu och så vidare. Och ja visst de är jag men när du verkligen tro att dina drömmar ska slå in i den åldern du alltid velat men att det sen bara ställs på enda så spelar det ingen roll hur många som säger till en att man är ung i nu. För tiden har passerat! Jag känner mig tjock, ful och jag trivs inte alls i min kropp. Känner mig verken vacker eller snygg och jag hatar mycket med mig själv. Det spelar ingen roll vad andra säger för det är i slutendan hur jag känner som är viktigt för mig. Ingen kan förstå hur det har påverkat mig att få mina drömmar krossade, hur det har krossat mig. Saker kan visst de hända sen, men inte så som det var tänkt och lovat att det skulle. Allt vi gör har en följd, en konsekvens vi inte kan bli av med. Alla val vi gör följs av en kosekvens även andras val påverkar en så klart. Jag vill få tillbaka lusten att må bra igen. Men jag har ärligt talat inget att se fram i mot. Jag kan inte se fram i mot barn eftersom processen tar en evighet och vi har ingen aning om hur det kommer gå eller om det ens kommer fungera. Jag ser inte fram i mot sommaren för jag kan inte hitta något att se fram i mot. I bland känns allt bara så hopplöst. Jag känner mig så omständig, jobbig och krävande. Alltid är det något fel på mig, aldrig kan jag bara äta som alla andra. Jag lyckas fan inte ens bli gravid medans personer som inte önskar sig barn lyckas bli det. Man känner sig väldigt värdelös måste jag ju ta och säga! Ni som inte är i min situation kan aldrig förstå, men allt tär på en och att fylla år och inse att tiden för mina drömmar har "gått ut" fick nog min bägare att rinna över. Självklart finns det mer än vad som skrivs här. Jag har alltid varit en drömmare om framtiden. Men framtiden verkar så avlägsen och jag kan inte se de jag engång såg längre. Självklart önskar jag en framtid med lycka, glädje och familj. Men livet är inte en dans på röda rosor eller hur? Ord har tappat mening med tiden, ord som aldrig kan få tillbaka sin innebörd...

Jag bestämde mig igår för att försöka se framåt igen och ändra vissa saker i mitt liv så att jag kan försöka må bra igen och kanske en vacker dag känna mig fin i mig själv med. Men det är en lång process och som sagt kan jag inte få tillbaka vad som tagits ifrån mig... Saker som för evigt har lämnat ett ärr i mitt hjärta. Saker som för någon annan är inget, men som för mig är guld värt.

I hopp om framtiden! <3

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Var hos läkaren i förra veckan efter som jag var sjuk igen.. Hade fått ett virus och det enda jag kan göra är att väna ut det. Fick utskrivet hostmedicin, den var jag tacksam för!

Läkaren som tagit prover angående magsår ringde också förra veckan och jag har inget tecken på magsår!? Alla prover var bra så hon visste inte vad som är fel på mig. Så jag kommer få en remiss för att göra en gastroskopi för att se vad det är som irriterar min mage.

Påsken var trevlig och den firades först hon min mormor och morfar med släkten. Tackar för en väldig trevlig kväll där! Dagen efter firade vi med min pojkväns släkt, tack för en trevlig dag där med. Sen igår så tog vi och körde runder lite till olika affärer och vi fick köpt två blommor till balkongen. Jag fick även köpt två linnen och två BHar. Sen tog vi en tur ut och hälsade på pojkvännens kusin med familj. Söta kusinbarnet var ny vaket och inte riktigt med på noterna när vi kom. Men när vi skulle köra (5-10 min senare) så fick jag en stor kram och hon släppte inte så jag fick dra mig undan. Söta tös! De hade varit hos ett par vänner här om dagen och hon hade tyckt att en av de vuxna liknade mig så hon hade gått och kallat henne för mitt namn hela kvällen! Goding! Hon är döpt till ett namn jag egentligen hade tänkt döpa mitt barn till om det blev en flicka. Men jag får väl komma på en ett annat namn. Tydligen var gång de ska åka till deras mormor och morfar (min pojkväns faster) som bor grannar med mina svärföräldrar så frågar hon tydligen efter mig! Smälter lite när jag ser henne!

Men nu ska jag göra mig klar för att sova!
Livet är inte lätt och det förväntar jag mig inte heller att det ska vara. Men ibland känns det som inget är lätt eller bra, utan som man bara har ner gångar....

Älskling.... Tack för att du orkat med mig dessa deppiga dagar! <3<3<3

Regn

Regn! Det vräker ner där ute! Jag tycker verkligen om regn, okej inte alltid men ofta. Det är så uppfriskande och förnyande. Tänk er en varm sommardag och de börjar regna. Är det inte härligt att bara kunna gå ut då och njuta av regnet? Minns ni inte när ni var små och man lekte i regnet och brydde sig inte om att man var genom vått? Det var ju så kul ändå! Jag tycker fortfarande om känslan av att gå i regnet och bara låta alla bekymmer rinna av med regnet. Det är uppfriskande. Man behöver inte vara barn för att njuta av regnet. Jag minns för ett par år sen, kanske 4 år sen, när pojkvännen och jag sätt bio. Vi hade paraply med oss för när vi gick till bion såg det ut som om det skulle regna. När filmen sen var slut och vi gick ut så var det varmt och kvavt, regnet öste ner och det åskade så in i! Jag vägrade fälla upp paraplyet även om vi var i mitten av staden för jag har mer respekt för åskan än regnet. Så vi halv sprang mellan husen och tog skydd för regnet så gått det gick. Efter ett tag hoppade vi över att ta skydd och bara gick hem i ösregnet i stället. Vi hade jätte kul och det var en upplevelse som jag kommer ha med mig länge. Vi var genom blötta när vi kom hem, men gud vad kul vi hade! Så mitt förslag till er alla är: NJUT AV REGNE SÅ LÄNGE NI KAN! För de gör jag ;)


(skrevs söndagen den 13/4)

Snart 23 år!

På onsdag fyller jag 23 år. Tycker egentligen inte om att fylla år eftersom det känns som om jag missat att göra så mycket jag skulle ha gjort innan jag blev 21 år och ja de är 2 år sen snart.. Man kan inte vrida tillbaka klockan utan bara se framåt.. Men inget av de jag ville ha innan jag blev "äldre" har jag fått och inom rätt tids period för den delen. Det ända jag har fått är fler sjukdomar och problem. Visst har jag hunnit med en del men inte det jag ville hinna med... Jag vet att jag inte är "gammal" även om jag känner mig gammal. Jag har tid på mig att göra de saker jag vill men de saker jag ville ha gjort tidigare... mina "drömmar" de sakerna har jag tappat lite av lusten för att göra. Kanske man blir avtrubbad efter att man passerat sin önskade deadline.... Men jag har inte samma ork, lust och hopp för de sakerna längre. Nu siktar jag in mig på andra saker i stället saker som för mig förr inte betydde något. Som tillexempel vill jag gärna åka utomlands. Jag hade utan problem kunnat sätta mig på ett plan och åka iväg. Jag vet inte om det är mitt nya sätt att fly vardagen på eller om det faktiskt är något som har blivet min nya dröm... Att få se världen. Jag vill ha äventyr, jag vill ha kul! Jag antar att jag är trött på att sitta och vänta på att saker ska slå in och att drömmar ska bli verklighet. Jag antar att jag tappat lusten för det vardagliga...

Man borde njuta av att fylla år, men har svårt för det... känns som jag har tappat för mycket för att lyckas med det. Det jag önskar mig högst av allt i födelsedags present är att få bli frisk igen. Inte bara ifrån min förkylning utan ifrån allt.... Jag vill må bra igen som jag gjorde innan den första sjukdomen spred sig på. Jag vill kunna bli frisk och bestämma över mitt eget liv igen. Jag vill må bra igen....