Ensamheten...

Jag känner mig så ensam... Inte det att jag inte har någon att umgås med eller så, utan jag känner mig ensam i hela den här processen. Det är jätte jobbigt allt ihop och fler och fler runt om en blir gravida eller får barn. I fredags träffade vi gamla bekanta till familjen och dottern där som är lika gammal som jag har fått en dotter som nu är 2½ månad. Hon var så söt! Även sonen i familjen och hans tjej väntade barn. Har även en närstående som är gravid och magen börjar komma vilket gör det en u mer på komligt. Jag är jätte glad för all dem, de är jag verkligen. Men det är jätte jobbigt. Jag gör allt vad jag kan för att inte brista ut i gråt hela tiden och för att inte visa hur dåligt jag mår. Men det är jätte svårt. Jag har ingen att prata med, ingen som har tiden och orken att sitta ner och bara lyssna och låta mig gråta. Även om folk lyssnar så förstår de inte, utan det är ändå svaren att det kommer gå, sluta inte försöka själv, använd ägglossningstest, åk i väg tillsammans så ska du se att det går, ni är unga i nu, nu är procesen igång så snart är du gravid.... HALLÅ!!! Det är inte så lätt.... Inte ens killen och jag ser lika på det, för jag ser att vi har fortfarande inte fått något barn, vi har försökt i 3 år och 4 månader inget händer, är det något fel på mig? Blir jag/vi straffade för något? Varför kan inte vi få? Kommer vi någonsin kunna få barn? Är det något fel på mina ägg? Kommer vi bli barnlösa? Kommer IVF:en att fungera? Kommer processen innan fungera så att vi ens kan göra IVF? Men mest av allt tänk om vi inte kan få barn alls!? Jag vet inte vad jag ska ta mig till så fall.... Alla andra verkar få barn... varför får inte vi?? Min kille ser mer på det så här, okej, alla andra får nu, men snart är det vår tur! Vi kommer kunna få.
Även han mår dåligt så klart, men vi ser inte lika på det ändå. Jag kan inte prata med han heller för han förstår inte mig...
Jag ser vad jag har missat och vad jag kanske aldrig får... Det är inte lätt att känna allt det här och inte ha en blekaste aning om vad man ska ta sig till. Läkarna har bara vänte tid efter vänte tid och vi har fortfarande inte fått tiden till samtalet om IVF....
Igår när jag körde hem från mina föräldrar så stört bölade jag, alla känslor jag hade holt inom mig fredag och lördag bara kom ut. Jag gråt och gråt och sa alla mina tankar högt och all min förtvivlan. Skönt att få säga det högt men ändå.
En kollega på jobb är troende och sa till mig att fråga gud och va öppen för hans svar så kommer han att svara dig. Jag är inte troende, men jag lovade henne att om jag frågade och han svarade så skulle jag bli troende.... Jag frågade mer än en gång och men jag fick inget svar....
När jag gick i skolan fick jag lära mig de tre H:na Dessa skulle användas när någon gick igenom ett trauma. De är Håll i Håll om Håll tyst! Dessa tre H:na är vad jag hade behövt nu, inget tillrättavisande, inget peppande utan bara håll i mig, håll om mig och håll tyst!
Det är inte lätt att förstå om man inte går igenom detta själv. Men det är så här det är...

Jag behöver veta om vi kan få barn eller rättare sagt om vi kommer få barn!

Med tårar i ögonen och blöta kinder önskar jag er en trevlig söndags kväll. <3