Tankar om livet

Som sagt är jag sjukskriven och lättnaden inom mig går inte att beskriva med ord! Tanken på att jag skulle börja jobba i dag känns hemsk. Hur ska jag kunna gå och jobba med barn när jag mår dåligt av att åka och handla för där är barn? Bara jag ser barn på tv så tar det i mot.
All den sorg jag har haft inom mig de senaste fyra åren och absolut det senaste året har börjar ta ut sin rätt. Jag kan inte komma ihåg hälften av vad jag gör, jag är hela tiden irriterad och känner mig arg, mitt tålamod är noll (har väldigt bra tålamod egentligen, lite för bra har jag nu fattat), huvudvärk, svårt att sova men trött nonstop och lite till. Håll inte inne er sorg som jag har gjort, kämpa er inte till jobbet när allt ni vill göra är att gråta och skrika. Stäng inte in era känslor inom er, det tar knäcken av en tillslut.

När jag tänker tillbaka på allt som hänt sen vi började försöka så kan ju se att jag har förändrats mycket på de fyra åren. Från att se fram i mot livet och framtiden till att fundera på om där är någon framtid. Då menar jag med barn, familj och glädje. Eller ska de närmaste åren bestå av sorg, smärtor och en kamp som känns omöjlig att vinna? Är det vad mitt liv har blivit? En kamp? Ja, det verkar så...

Jag är väl en av de få som tyckt det varit skönt med dåligt väder den senaste tiden. Lite varmare kunde jag önskat mig visserligen men jag har inte haft något i mot regnet. För då har jag inte behövt ha dåligt samvete för att jag inte har haft lust och ork att gå ut och njuta av vädret. Jag har kunnat se en film och mysa upp i soffan. Jag hoppas jag mår bättre snart för jag gillar inte att må så här(de gör väl igen!?) men jag vet att det dröjer... Även om jag känner att jag kan släppa min mur när jag är hos kuratorn så bygger jag upp den så fort jag gå ut där ifrån igen. Även om den blir skörare för var gång så tar det tid att bryta ner den igen. Jag bygger min mur för att orka, för att klara av vardagen. De är svårt att förklara men inom mig är det kaos och jag vet inte hur jag ska reda upp det....

En annan sak som jag har tänk mycket på är mitt jobb. Jag har funderat länge på om jag klarar av att fortsätta jobba med barn när vi inte vet om vi kommer få barn. Jag älskar verkligen mitt jobb, inget kan ge en mer glädje än ett barn. Men det är också det som är problemet, de är inte mina barn. Jag vet inte om jag kommer få det som föräldrarna får som tex en kram av lycka när de hämtar, glädjen av att höra att de lärt sig något nytt och allt det där. Glädjen av att bli kallad mamma....
Jag ser allt detta dagligen men kan kanske inte själv få det. En liten bit går i sönder inom mig var gång jag ser detta, även om jag vägrat inse det tidigare. Men har nog vetat det hela tiden efter som jag funderat länge på hur jag ska klara av detta jobbet med vår kamp. Även om jag kommer må bättre efter dessa besök hos kuratorn och sjukskrivningen så tror jag att jag kommer bygga upp mina murar igen så fort jag kommer tillbaka till jobbet. Även om jag blir glad av mitt jobb för det ger så mycket, så vet jag också om att det tar så mycket av mig att jag inte vet om det är värt det. Jag känner att jag kanske borde leta efter något nytt och inse att jobba med barn i denna kampen inte är rätt för mig.
Jag vet inte vad som skulle passa mig bara, är utbildad säljare men har ingen aning vad för jobb som skulle passa mig inom den branschen. Jag är inte bra på att sitta still framför en dator hela dagen, men kanske det är de jag behöver för att orka ha energi kvar när jag kommer hem? Aja, vi får se hur jag mår om några veckor när det är dags att börja jobba igen.

Vi flyttar snart. Kanske inte världens bästa ide när man mår så här dåligt. Men när vi började diskutera detta och sålde så vägrade jag inse att jag faktiskt är så här dålig.... Men i vilket fall som helst tycker jag det är en lättnad att flytta. Att få en ny start någon annan stans, lämna lite sorg och smärta här och börja på något nytt. Jag tycker det är skönt att vi flyttar även om vi inte har hittat hus än. Ja,  jag är orolig för att vi ska bo hos våra föräldrar de första veckorna eftersom jag mår så dåligt. Min mur byggs upp snabbt när jag är runt folk. Men efter 1 månad får vi tillgång till mormor och morfars sommarstuga så då ska vi sova där. Då blir vi själv i alla fall även om det inte är vårt. Jag hoppas vårt blivande hus kommer upp till försäljning snart, eller att säljarna till de huset vi tittade på igår kan tänka sig gå ner i pris. För de kan nog bli fint om några år om man gör om. Men vi tror inte de är intresserade av den summan vi sa, mäklaren trodde inte det heller. Men men.

Min svanskota har blivit sämre igen. Gör ont att åka bil och att sitta på stolar. Jag hoppades att det skulle bli bättre och försvinna men i stället blir det värre. Är det något som kan bli rätt i min kropp tack? Vet att jag suttit mycket i soffan så det har säkert förvärrat det.... Suck!
Örtmedicinerna gör fortfarande min mage arg och det ända jag kan märka skillnad på i min kropp är att mina äggstockar har gjort mer ont de senaste veckorna än de gjort de senaste månaderna. Vet inte om de har med örtmedicinerna att göra men det började i samma veva. Ska dit och få nya örter och akupunktur på onsdag. Hoppas de går bra.  

Mina tankar och känslor blandar sig i kaoset inom mig. Jag skiftar mellan glad och ledsen och tårarna brinner i ögonen ofta. Min kropp är rastlös men samtidigt matt och trött. Mitt liv verkar passera förbi mig och jag är inte riktigt där. Jag är fysiskt närvarande i allt men inte psykiskt. Lite som att se allt genom ett fönster. Det är något i mellan mig och allt annat hela tiden. Jag finns inte riktigt där. Var finns jag? Jag vet inte, jag har tappat bort mig. Jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka till mig och jag vet inte hur jag ska hantera den kaos som är inom mig. Jag vill gråta och skrika och kasta saker i golvet av ren frustration på vad som har hänt i mitt liv. Men i stället håller jag allt inom mig och sitter här med tårar i ögonen från och till och berättar om känslorna inom mig som jag inte kan få ut.

 Vem sa att livet skulle bli lätt.....