Igår.....

Igår krasade allt för mig och jag bröt ihop. Jag tänker inte skriva allt här dels för de skulle bli en evighets uppsats men även för jag tror det är bäst jag låter bli. Men igår när killen kom hem fick jag ur mig allt och lite till om hur jag mår och känner. Jag vet inte hur många ivf jag orkar och min kropp orkar. Om min endometrios blir värre för var gång jag gör en ivf, hur kommer jag då må efter ett par stycken? Vi hade planerat att försöka orka med 9 om min kropp klarar de och vårt psyke så klart. Detta om vi inte blir gravida självklart. Men jag undrar om de är värt det? Hur kommer jag må efter allt detta? Om det inte blir något barn, har jag då förstört min kropp i onödan? Insåg igår att killen och jag inte är på samma plan där. Inte så konstigt med tanke på att han inte tar sprutor, lägger upp benen så fort vi är hos läkaren och har de tittandes med en jävla pinne i dig som gör skit ont, han gör inget äggplock eller insättning han kände inte när vi förlorade tvillingarna, han behövdes inte skrapas och han har inte smärtor i underlivet från och till. Så jag förstår att han inte tycker det är lika jobbigt som jag och nog tror vi orkar fler än jag just nu känner att jag orkar. Självklart tycker han allt detta är jobbigt och han ser väl hur det tar på mig men han går inte igenom det riktigt som jag gör. Det är så klart inte lätt för han heller att vara barnlös, detta helvetet betyder ju att inte han heller får barn. Men jag undrar hur mycket jag orkar. Om man ändå bara kunde få svart på vitt att det kommer bli barn eller det kommer inte bli barn. Men det kan man ju inte. Men vilken lättnad det hade varit i stället för denna eviga kamp och väntan. Tanken slog mig igår om man efter gratisförsöken bara ska ge upp ivf och satsa på adoption. Jag skulle älska de barnet som jag adopterar precis som mitt eget. Kanske skulle man satsa på det i stället? Men sen vet jag att jag verkligen vill försöka med ivf med för jag vill med bära mitt barn och få ha det när det är spädbarn och uppleva hela den biten. Ha den lyckan med en nyfödd. Jag vill med uppleva det. Missförstå mig inte skulle älska mitt adoptivbarn som mitt eget. Men jag kommer få missa den där biten med graviditet och nyfödd.
Detta är inte lätt alltså!
Senaste tiden har jag funderat starkt på om man skulle ta och säga upp sig och sälja allt och flytta utomlands. Jag gör aldrig något utanför mina ramar. Kanske man skulle göra det. Lämna hela detta möget och bara njuta av livet i stället? En arbetskamrat gjorde det. När hon och hennes kille separerade så började hon läsa engelska i Australien och nu bor hon så gott som där. Har kille och allt där och hon verkar så lycklig med att leva livet. Kanske skulle man göra det, flytta och njuta och lära sig dyka och bara komma ifrån den eviga barnlösheten.
Tja, jag vet att jag aldrig kommer göra detta, men tror mig när jag säger att det låter lockande.

Men nu måste jag göra mig klar för att hinna till IVF träffen!

Ingen vet vad du vet, för du vet vad ingen annan vet.