Helgen!

I fredags ringde förskolan, jag jobbade på innan, kl 11 och min tanke var, vill de att jag ska jobba nu!? Men nä hon undrade om jag kunde jobba två veckor i januari. Visst kan jag de! Alla dagar utom tre för de dagarna ska jag ju vara på det andra jobbet. Men samanlagt har jag två veckors jobb i januari och det är inte så dåligt tycker jag!

På kvällen hade ytterligare en lagt upp på fb att de väntade barn.. Tårarna kom och ledsen blev jag... Försökte prata med min pojkvän på kvällen om hur dåligt jag mår och han var gullig och höll om mig och somnade sen.. visst han jobbat hela dagen (jobbat ca 12 timmar och skulle jobba dagen där på med) men jag behövde prata... men han är ju kille så vad hade jag förväntat mig eller?

I lördags var jag väldigt deprimerad och ville bara ligga kvar i sägen och gråta. Men skulle hjälpa min syster i huset de köpt så jag tog mig dit. Mådde fortfarande hemskt och kämpade med tårarna. Gjorde så gått jag kunde med att slipa färg men det satt som berg! Hoppas jag var till någon hjälp i alla fall! Efter halva tiden mådde jag lite bättre och det kändes skönt att arbeta! Damig och inte så fin satt jag mig sen i bilen för att köra hem då var allt tillbaka igen. Men jag hoppas jag var till någon hjälp för syrran i alla fall! Och hon ska ha tack för trevligt sällskap och för lunchen!

Jag ska vara helt ärlig nu, jag är väldigt deprimerad just nu. Ser inte glädje i något och orkar inte bry mig om så mycket heller. Tårarna kommer och går, jag har jätte svårt för att somna om kvällarna och väldigt svårt för att orka ta mig upp på morgonen. Igår somnade jag ganska snabbt, somnade vid halv 2 kanske men när min mormor ringde och väckte mig kl 10 fick jag knappt upp ögonen.  Försöker att ta mig upp innan tolv i alla fall om dagarna, brukar bli vid 11 tiden (om jag inte somnar om) när min pojkvän ringer i från jobbet. Julen är snart här och jag har ingen julstämning alls, inte ens julgodis är jag sugen på. Mat äter jag bara för att jag vet jag måste men hade jag utan problem kunnat hoppa den med. Men de ska jag inte göra. Läsk dricker jag (väldigt nyttigt) inte för att den är så jävla god utan mer för sockret gissar jag på. Gjorde rischoklad innan, väldigt gott men hade kunnat klara mig utan de. Men lär nog äta upp de innan killen kommer vid 10 tiden.. ska spara tre till han...
Ärligt talat hatar jag mitt liv i mellan åt.. Kändes tuffare att skriva det än att tänka det och säga det. I vilket fall som helst så känns det så i mellan åt. Jag vet jag har en underbarfamilj som bryr sig och en underbarpojkvän som gör sitt bästa för att förstå.. Men ändå känns det inte bra... Vet att jag inte hatar mitt liv innerst inne men jag hoppas ni förstår hur jag menar. Men ibland känns det så...
Känner mig så sjukt ensam... nä inte med att jag inte har folk runt om mig utan i situationen i sig. Ingen förstår vad jag går igenom och hur det känns.. jag begär så klart inte att någon ska det heller! Precis som jag inte kan förstå hur andra mår för vissa saker förväntar jag mig inte att andra ska förstår hur jag känner. Men man känner sig så ensam... Ingen att prata med som kan förstå mina känslor och hur tufft det är... Det är ju (vad vi vet) inte min pojkvän som där är något fel på tillexempel utan det är mig. Så han kan inte förstå hur jag känner mig... Jag känner att något är fel och läkare har sagt det till mig, de ska bara bestämma sig för vad som är fel känns det som, då de ändrar sig hela tiden... När jag berättat för klasskopisar, jobbkompisar, vänner och andra så får jag alltid höra (jag har hört det många gånger och inte bara från några) men sluta tänk på att du vill ha barn så släpper spärren så blir du med barn, om ni adopterar så släpper oftast spärren och då blir ni med barn.. Ja! ni har rätta all ihop. Men! Om det visar sig att jag måste ha läkare hjälp för att få barn så är det ingen spärr som ska släppa. Du trollar inte bort en sjukdom med att sluta tänka på den! Den är kvar ändå! Grattis till alla som inte har en sjukdom utan en spärr som sen släpper! vad skönt för er! Men förtillfället verkar det inte vara en spärr som är problemet här utan en sjukdom! Visar det sig att det inte är en sjukdom utan en spärr som är vårt problem så ska ni veta att jag är den första som kommer jubla! Men varför har jag då ont!? Det är min fråga!
Jag vet att all vill väl och det är jag tacksam för! Tro inget annat! Men jag behöver nu veta vad som är fel så jag kan gå vidare och bearbeta detta jävla skitet. Men det dröjer och jag känner att jag går på en räls och är väldigt frånvarande från mig själv. Svårt att försklara, men som om där är en väg mellan mig och allt annat..
Livet suger och jag känner mig ensam. Ändå försöker jag verkligen se det positiva i livet, jag försöker verkligen. Det som för mig är det mest positiva är att min familj är frisk och att min pojkvän är frisk. Det är jag glad och tacksam för! Älskar ju er och ni betyder allt för mig! <3

Blev ju lite längre inlägg än jag tänkte mig...
Men mår skit och här är bästa stället att få ur mig lite... tycker inte om att lasta andra med mina problem, men vet att jag tyvärr gör det. Förlåt för det<3

Nu ska jag skriva nyårslöften och de kommer inte ut här utan de är hemliga för alla utom mig så klart! Skriver aldrig nyårslöften, eftersom de aldrig hålls ändå! Men i år ska jag skriva några och verkligen försöka hålla de!

Sen ska jag dricka mer läsk och mysa upp mig i soffan med en film tror jag!

Om jag inte hinner skriva innan så GOD JUL!! <3