Att be om hjälp

Sitter du och väntar på det där pluset på stickan var månad, men som aldrig kommer? De gjorde vi med och vi gör det fortfarande, men nu får vi i alla fall hjälp. Jag kan inte de nya reglerna lika bra som de gamla, men om ni uppfyller kriterierna för att få hjälp så be om den...
Vi gjorde inte det direkt, ärligt talat bad vi inte riktigt om hjälp sen heller vi mer landade där.
De var så att jag slutade på mina p-piller i april 2011. Inom ett år trodde vi att vi skulle vara gravida, men månad efter månad gick när den där förbaskade mensen kom. Många teststickor användes men aldrig ett plus. Men i stället för att be om hjälp så hittar man på all möjliga ursäkter som till exempel vi missade rätt dag denna månaden, (killen jobba kväll och jag sov oftast när han kom hem eftersom jag började kl 7 var morgon), vi har ju knappt setts denna månaden, nä vi har nog varit för stressade denna månaden, nä de har nog, nä vi har nog, nä nä nä.... Alla möjliga ursäkter kom man på... hormonerna från p-pillerna har nog inte hunnit gå ur kroppen och allt sånt...
Men med tiden började jag också få mer stickningar, huggningar och låsningar i äggstockarna... Jag fatta ju att något inte var rätt och till sist bad jag om hjälp för mina smärtor. Detta var i februari (tror jag) 2013... Nästan 2 år efter vi började försöka. Jag fick remis till Cura kliniken i Malmö och efter en tids väntan var det äntligen min tur att gå ditt. Väl där träffade jag en läkare som gjorde ett ultraljud och sa att allt såg bra ut. Jag blev glad och väldigt lättad för jag hade varit så orolig att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Men precis när jag skulle gå fick jag en postitlapp från han där det stod endometrios på (hade aldrig hört talas om det innan), han sa att jag kunde ha det och att jag skulle googla på det. Okej tänkte jag, inget farligt då ju, han sa ju att allt var bra... Väl i bilen var jag glad som in i och lättad. Men tog fram mobilen och googlade på endometrios... När jag började läsa så började jag storgråta.... Orden som jag läste var att man kunde bli barnlös..... Jag var förkrossad och helt förstörd. (killen var med mig som tur var, annars hade jag nog aldrig tagit mig samman). Arg som ett bi, ringde jag upp läkaren när jag lugnat mig lite. Han tycket jag var fjantig, han hade ju inte sagt att jag hade det, bara att jag kanske hade det. Jag ansåg att man inte kunde göra så. Men till sist sa han att om vi inte hade blivit gravida till jul kunde vi ringa då så skulle vi få hjälp. Han ansåg inte att vi hade försök länge nog för att få hjälp. Vid detta laget hade vi försök över 2 år...
Aldrig att jag tänkte ringa dem igen!
Men vi avvaktade tills sommaren så jag började få mer ont i äggstockarna och valde att ringa min VC igen. Då säger hon jag pratar med att jag han på Cura hade ställt diagnosen endometrios på mig, stod i mina papper. Jag började stört gråta i luren för de var inte vad han sagt till mig. Hon i luren blev nog ganska förvånad över min reaktion. Hon sa till mig att hon förstod att jag inte fått veta detta och hon bokade in mig på en tid till en läkare. Jag förklarade hur han på Cura hade betet sig och hon förstod att jag var upprörd.
När det väl var dags för min tid på VC så förklarade läkaren att ingen diagnos var ställd på mig utan att Cura läkaren bara hade misstänkt att jag har endometrios. Blev lite lättad i alla fall. Men jag fick en remis till KK i Malmö för att få en diagnos. Den 17/9-2013 fick jag äntligen en tid och det konstaterades PCO men de kunde inte se någon endometrios. Läkaren sa även till mig att vi måste få hjälp för att få barn för de klarar vi inte själv... Mitt liv rasade där.... Vi fick själva kontakta någon för att få hjälp för att få barn...
Två veckor senare ringde en läkare från KK och frågade om vi ville bli vidare skickade till RMC för att få hjälp att skaffa barn för han hade sätt att vi hade försökt länge. Med glädje sa jag ja! Han sa även att en PCO diagnos inte var fastställd fören blodprov var tagna!? Nähä... Åter till att veta noll....
Vi fick sen hem papper för blodprover att lämna och när det var gjort fick vi hem papper på att det är tre månader väntetid... Men till sist kom kallelsen till oss! Vi hade tid den 24/2-2014 (ett år efter jag bad om hjälp för mina smärtor). Väl där fick jag veta att jag visst det hade PCO det syntes klart och tydligt på ultraljudet... jag fick också veta att jag med största sannolikhet har endometrios utifrån mina symtomer och att det är svårt att fastställa utan man har gjort en titthålsoperation vilket de inte gör om man försöker få barn....  
Jag var förkrossad när jag gick där i från... Men vi skulle i alla fall få hjälp nu, först insemination som vi sen inte fick göra. Utan de blev IVF.. Men allt detta om varför vi inte fick göra insemination och att det blev IVF vet ni redan så behöver inte skriva det igen.

Om ni sitter där hemma med alla dess ursäkter som jag hade i början och ni har försökt själv men det går inte, så be om hjälp. Ja, ni kom kommer få en tuff kamp framför er men ni kanske också lyckas få barnet ni kämpar för. Läkarvården tar tid och de är vänttider överallt så sitt inte och vänta utan be om hjälp.  
Jag har fått höra många gånger att jag/vi är unga så vi behöver inte stressa för det kommer säkert sen. Vi har gått om tid att få barn på oss och massa sånt. Ja, jag/vi är unga men det gör inte vår kamp på 4½ år något lättare. De tar inte bort all smärta av att vara barnlösa från oss och de gör det inte lättare för oss att få barn heller... Det ända som är bra det är att vi kan få hjälp inom vården ganska många år till innan de sätter stop för oss. Men ärligt talat så kommer inte jag orka denna kampen i 15 år till eller vad gränsen är. För oss började den för ganska länge sen nu och de har varit 4½ med tårar, känslan av att vara värdelös för att man inte kan få barn, falska leenden för att dölja sin smärta, bråk, sorg och så mycket mer. Bara för att man är ung gör det inte kampen lättare. Jag har fått höra att vi är unga så åk utomlands så ska vi se att det fixar sig! 1, vi kan inte bara fixa vårt problem. (tro fan vi hade gjort det då) 2, vet inte hur en utlandssemester ska ge mig ett barn. 3, hur vet du att det skulle fixa sig?
Allas kamp är olika och lika mycket värd! Sen om du är ung eller inte gör inte saken lättare...
Jag kan önska att vi skulle bett om hjälp tidigare, men det gör ingen skillnad för oss nu. Men om du sitter där hemma och vill ha barn men inte lyckas, så vänta inte längre utan be om hjälp! Sen om du är ung eller inte, det spelar ingen roll det är er kamp, ingen annans.

Långt och rörigt inlägg.
Undrar du något? Mejla mig på somenros1@gmail.com

Kampen som du aldrig blir av med!