Lägenhet

Som sagt så var jag och skrev på papperna för lägenheten och på tisdag får vi nycklarna. Även om vi inte har hittat eller fått någon av de husen vi budat på så känns det skönt att få flytta till eget igen. Med våra saker och där vi kan bo tills vi hittar något. Nu får det ta den tid det tar, vi hittar något när vi gör. Det känns väldigt bra med lägenheten än så länge men så klart saknar jag att inte få min trädgård och mitt hus. Men det kommer en dag, sen om de är nästa år eller några år framåt så kommer det.

Skulle packat lite av de saker vi har här i stugan idag, men killen kom hem tidigt då han känner sig förkyld. Så det blev inte mycket med det, istället blev det massa tv tittande. Men nu har han gått och lagt sig så här sitter jag och tänker.

På bordet precis bredvid datorn ligger en bild på mig och min syster son. En helt fantastisk bild. Kommer jag ha en sån bild med mig och mitt barn? Jag vet inte eftersom jag inte vet om jag kommer ha barn... Kan jag leva ett liv utan barn? Utan killens och mitt barn? Vårt barn? Ett barn som gör oss till den där familjen som jag alltid villat ha? nä.... antagligen inte...
Tills den dagen kommer då vi får vårt barn, ska jag då ge min kärlek till andras barn så länge? Ska jag hjälpa andra barn att må bra tills jag kan få möjligheten att göra de för mina barn? Ärligt talat så kommer jag aldrig må riktigt bra igen, jag kommer väl må bättre och sämre i perioder igen. Men riktigt bra det tror jag blir svårt. Självklart kommer jag må bra/bättre när vi får barn. Men sorgen, smärtan och allt vi gått igenom har ju satt sina ärr...
Utan min sjukskrivning och att få prata med kuratorn hade jag varit djupt deprimerad idag. Detta är jag tydligt medveten om.

Nu när jag ska tillbaka till arbetslivet igen, kan jag inte riktigt välja rätt väg. Jag vet att det blir tufft att jobba med barn igen, men desto bättre jag mår så inser jag också att det är där jag hör hemma. Det är de jag kan och det är de jag är bra på. Samtidigt vet jag att det inte blir lätt, för som sagt ser jag ju var dag vad jag inte kan få... Men där kan jag i alla fall göra en skillnad för barnen. Jag kan finns där för dem.
Om jag väljer ett kontorsjobb så vet jag att jag inte kommer må bra av det heller, för jag hör inte hemma där. Jag kan vara snabb på datorer och sånt. Men det är inte jag och min dyslexi gör det inte lättare. När jag hade 20 veckors praktik på kundservice så kände jag alltid att jag inte passa in och när jag kom hem var jag psykiskt trött och kände mig hela tiden nerstämd. När jag var där så kändes det som jag skulle somna så fort jag inte hade något att göra. Så jag vet hur det blir om jag får ett kontorsjobb, jag kommer bli nedstämd och känna att jag inte passar riktigt in (den tror jag i alla fall) och inte får någon glädje under dagen. Men samtidigt kommer jag inte se vad jag inte kan få var dag.
Väljer jag att jobba på förskola var dag så kommer jag se glädje i andras ögon var dag och jag kommer få ha glada stunder. Men samtidigt kommer jag se vad jag inte kan få och bli nedstämd av de istället. Så vilken av de två dörrarna väljer man? Vilken nedstämdhet ska jag välja?
Jag tror som sagt att det blir svårt att jobba med barn igen, men jag har svårt att få bort tanken att det är där jag ska vara... Samtidigt kan jag inte släppa tanken att jag borde hitta något annat, för mitt eget bästa i längden... Jag behöver råd, även om jag vet att det är mitt beslut i slutändan. Vad hade ni gjort?

Nu ska jag skaka av mig detta och tänka på att vi faktiskt ska flytta snart och njuta av att faktiskt få vara hemma och må som jag i stunden mår.

Vi som kämpar, kämpar inte bara mot vårt "hinder/problem" utan alla de andra saker som blir en följd av de vi kämpar för med. Alla de saker som får stå på paus eller helt enkelt låta bli för vårt liv tar en annan vända än vi tänkte. 

Jag förväntade mig inte att livet skulle bli lätt...
Men jag förväntade mig inte att det skulle bli så här....