Vad hände med mig?

Förr var jag alltid så glad (enligt mig då) jag såg fram i mot livet och hade en plan. Jag orkade göra så mycket och tyckte om att gå ut och gå och jag kunde göra det själv med. Jag tog problem med en nypa salt för jag visste att jag är en problemlösare och jag fixar det till slut ändå. jag umgicks gärna med andra och tyckte det var roligt. Jag älskade livet och jag var glad och nöjd med mig själv. (okej var inte nöjd med min näsa men jag kunde leva med det.) De små sakerna kunde göra mig glad och jag såg fram i mot så mycket. Jag var glad och lycklig.

Nu hatar jag mitt liv... Jag är inte glad, jag är inte nöjd med mig själv och alla mina planer är förstörda. Jag älskade att ordna och dona hemma och ha fina ljus dekorationer och låta hemmet se fint ut men som det ändå bodde någon. Nu förfaller lägenheten och jag bara stör mig på det men orkar inte göra något åt det. Jag flyr in i filmer och serier för att slippa verkligheten. Jag ser fram i mot nästa serie eller nästa film bara för att fly.

Jag hatar mina sjukdomar och allergier och allt jag har. Jag har celiaki, IBS, laktosintolerans, kan inte äta lök och peppar, får ont i magen av hårda godisbitar, ägg, glutenfri havregryn och säkert annat jag missat. Jag har även (med stor säkerhet, säger läkarna) endometrios och jag har PCO. Konsekvenser av detta? ofrivillig barnlöst... fast läkarna säger att dessa inte påverkar min möjlighet att bli gravid? i vilket fall som helt så har jag även dyslexi, tvångstankat som jag har kämpat bort för andra gången. något jag är nöjd med i alla fall. Det är svårt att bli av med tvångstankar, men jag har lyckats för andra gången. Mina tvångstankar utlöstes av ett trauma. Men nu är de äntligen borta igen!
Så detta är de saker jag kan komma på just nu att jag har, sen kan ni då tänka er alla symtomer på dessa saker och så var det helt plötsligt mycket jobbigare. Jag vet att andra har det jobbigare och svårare problem än mig, men nu måste jag få ut mig om mitt liv.

Mitt liv har raserat och jag har tappat lusten att bygga upp det.
Min glädje har gömt sig och jag hittar inte den.
Min kille sa i går att 24 år är ingen ålder och jag håller med han, när det gäller andra som inte hade de målen som jag hade. Men för mig är 24 år mycket när mina drömmar är raserade. Vid detta laget trodde jag att jag skulle vara gift, bo i hus, ha två barn och vara utbildad förskollärare. Men nix! När killen och jag förlovade oss 09 så skulle vi gifta oss inom två år, det var det vi bestämde. Väl vid kritan så ville inte killen. Detta hänger över mig i nu, för jag har en ring på fingret som för mig bestod av löftet om bröllop och nu är det bara en ring av en krossad dröm som irriterar mig. Killen ser det inte så men jag gör. Jag vill fortfarande gifta mig, men det kan aldrig bli av samma känsla som det skulle ha varit. Jag kan aldrig känna mig lika nöjd med mig själv sim brud som jag hade gjort om vi gift oss när vi skulle. För de har passerat för mig. Kalla mig gnällig om ni vill men för mig var det viktigt. Gifter vi oss nu känns det mer som vi gör det för att vi måste och inte av den känslan de ska vara. Detta hänger över mig och trycker på mig. Att vi inte kan flytta till hus just nu har sina olika anledningar som stör mig enormt. Jag är ingen lägenhets människa, har aldrig varit. Jag älskar verkligen vår lägenhet den är stor, ljus och fin. Har fantastisk utsikt mot havet och har en stor och fin balkong. Är bara rädd för att använda balkongen eftersom den är invaderad av stora spindlar som är bokstavligt talat över allt. Tack gode gud för spindelspray!
Men jag behöver min trädgård och kunna gå ut och sätta mig och njuta eller gråta om jag behöver det utan att alla ser mig. Jag vill bo där inte alla ser mig hela tiden om jag går en promenad. Jag vill kunna rensa tankarna med tårar i ögonen utan att alla ser mig gråta. Jag är en hus människa och jag behöver flytta till hus!
Barn kan jag inte göra så mycket åt... Jag vet inte om jag någonsin kommer få barn. Visst vi kan adoptera och jag kommer älska de barnet/barnen som mitt eget så klart. Men jag kommer fortfarande missa den underbara biten att bära barnet, se det lära sig krypa, gå och allt det där. Syrran skickade en film här om dagen på lillen när han försöker sitta själv, han anstränger sig verkligen. Han var så underbar. Jag kanske aldrig får se mitt barn göra detta... Jag har accepterat att jag inte kommer få fyra barn som jag egentligen vill, jag blir glad bara jag får ett. Ett barn att älska.
Trodde jag skulle vara förskollärare nu men det är jag inte och vet inte om jag kommer bli det. Ska jag ta hand om alla andras barn resten av mitt liv när jag inte kan få egna? Jag vet faktiskt inte längre....

Jag är missnöjd med min kropp och hur den ser ut.. hatar min näsa... hatar finnarna som PCOn ger mig och den hemska kulan på magen. Jag har inget i mot att gå upp i vikt, men allt har lagt sig på magen i en kula som gör att jag ser gravid ut i alla tajta kläder. Har jag då ätit något min mage inte gillar så blir det 10 gånger värre. Jag vet att visa inte tycker min mage ser konstig ut. Men jag gör. Den går in först och sen ut!? Jag hatar att PCOn gör att håret på hakan växor så mycket så jag måste raka det. Nä jag ser inte ut som en man om jag inte rakar det, men det blir långt och innan jag rakade det så var där några som kommenterade att jag hade långt hår på hakan...

Killen och jag har våra problem som vi måste jobba på precis som alla andra. Men mitt liv är inte vad det skulle vara och jag hatar vad det har blivit. Jag är inte nöjd med mitt liv längre. Jag vill vara mig själv igen, den glada tjejen som såg fram i mot livet. Hon som hade hopp om framtiden. Jag kan vara hon i bland, men de försvinner snabbt igen. Jag klarar mycket och har alltid varit stark, men att inte kunna få det jag önskar mig mest av allt. Har fått mitt liv att rasera. Jag kan klistra på ett leende och vara glad. Men när dörren stängs kommer verkligheten i kapp och leendet försvinner. Jag kan säga till alla att jag blir mår bra. Men det gör jag inte. Jag hatar mitt liv just nu. Jag tänker inte ljuga.

Varför lätt jag det förfalla? Jo, för jag inte orkade. När prövning efter prövning slängs i ansiktet på en, besvikelse efter besvikelse kommer i mot dig så kommer du till en gräns när man ger upp. Vi är inte mer än människor och vi har alla olika saker vi kämpar med. Detta är min berättelse om motgånger som har fått mitt liv att rasa. Jag vet att jag har mycket mer än många andra har när livet rasar. Jag har min kille, familj,vänner och bra kolleger. Pengar så jag klarar mig och tak över huvudet. Det är jag tacksam för.

Jag vill vara hon jag en gång var igen. Glad, lycklig, förväntansfull. Inte hon jag är nu som flyr verkligheten in i filmer och serier. Jag vill vara jag igen. Mitt liv är inte lätt, men det är nog ingens. Dags att ta tag i mig själv och bli jag igen.
Jag ska bli jag igen! För det är det jag vill, jag måste ta tag i livet igen och sluta låta det fall och sluta fly. Detta är mitt liv och jag måste göra något åt det för vi har bara ett. Sorgen över att inte få bli mamma tynger mig mest. Det är också den sak jag inte kan göra så mycket åt. Jag kommer gråta och jag kommer vara arg. För det är okej och det är viktigt att få må dåligt över det. Men jag har ett liv bredvid också, ett liv som står på paus och har gjort länge nog. Jag vill vara jag igen, glad och lycklig, så nu räcker det! Dags att ta tag i livet. Vi börjar med att ta en cola och fyra bitar choklad och sen baka bröd och röja lägenheten!

Livet är inte lätt och nu ska jag ta tillbaka den jag en gång var igen! Jag ska bli jag igen! Kanske jag någon gång kan få gifta mig som den lyckliga brud jag vill vara, med min älskade kille. Ett bröllop i vår trädgård men vårt barn springandes på gräset. Vem vet? Än är det inte försent.

Nu tar vi tag i livet!!!!!! För framtiden!!!!!<3


Detta blev väldigt långt! Tack för att du orka läsa om mitt liv och min förtvivlan. <3