Helgen som började så bra slutade i stor sorg. Killen var ledig i lördags och vi gav oss ut på en liten shopping runda då vi skulle handla lite saker. Sen skulle vi iväg på halloween fest hos mina föräldrar. Jag var väldigt sminkad för att se läskig ut. Vi hämtade även upp min ena syster på vägen. Men där i bilen fick vi samtalet som man önskar att ingen får. Killens faster som har/hade cancer har blivit inlagd och skulle vi säga hej då så behövde vi komma nu. Så vi lämnad min syster hos mina föräldrar och vände bilen mot sjukhuset. Det tar en stund och köra och hela vägen satt vi tysta och tänkte för oss själva "låt oss få komma fram i tid". Vi hann fram och vi fick sagt hej då. Det var tufft och jobbigt men vi var väldigt tacksamma att vi fick säga hej då. Det var inte lätt att gå där i från och veta att vi aldrig skulle ses mer. Hon kunde inte titta riktigt men hon var med och hörde vad vi sa och svarade med de ord hon orkade. Hon skojade även och hade sin personlighet kvar fast hon visste att det var nära... Med tårar i ögonen tog vi oss där i från och hem till killens föräldrar. Där pratade vi och åt lite och sen körde vi till halloween festen. Låter nog väldigt konstigt i era öron att vi körde till en fest efter något sånt här. Jag förstår er, men när man inne i det är de väldigt svårt att acceptera vad som händer och jag skyddar mig genom att skärma av och tillåter mig inte att känna så mycket. Så vi åkte till fest där de hade fått veta vad som hänt så klart. Alla var beklagande och snälla. Sen kommer nästa sak... min kusin är gravid.... magen var ganska stor och hon är sex veckor efter min syster i graviditeten om jag förstod det rätt. Misstolka mig inte nu, jag är jätte glad för mig kusin och för min syster så klarat så tolka inte min text på något annat sätt! Men när hon berättade så kände jag hur min värld föll ihop. Jag skärmade ytterligare en gång av mig och var bara glad. Sov väldigt dåligt natten till söndag och vi bara väntade på samtalet om att fastern hade gått bort... Lite över 13 kom det... Vid lite över 13 hade hon somnat in... Ska berätta att hon var en väldigt snäll person och hur sjuk hon än har varit så har hon undrat hur det har gått för oss i vår kamp. När vi va hos henne på sjukhuset berättade vi att vi får svaret på fredag och då berättade/visade hon att hon höll tummarna för oss. Blev väldigt rörd av det. Där la hon allvarligt sjuk men önskade ändå oss lycka! Vi hade hoppats på att vi skulle hinna berätta resultatet för henne, men tyvärr får vi inte den möjligheten.... På kvällen sen mötes alla hemma hos killens föräldrar (hans föräldrar och fastern bodde bredvid varandra) för att prata och trösta varnadra... Det var glada minnen om henne och många tårar. Men som hennes man sa "det är bara hon som kan ordna en fest på en söndag! och det är precis så här hon skulle vilja att vi hade det." Jag håller med... fast det har gått väldigt fort på slutet så har hon hela tiden tagit vara på livet och njutit. Hon var alltid positiv! Jag har känt henne i sex år och kände henne nästa lika bra som killens föräldrar då man oftast träffade de tillsammans. Kom man ner så var nästan alltid de med och om det inte var med brukade de komma in om och säga hej. Hon livade alltid upp stämningen och hon kommer vara väldigt saknad.
Sen när vi kom hem så ringde ja min mamma och jag kände hur hela min värld rasade. Allt jag byggt upp inom mig under helgen bara föll ner. Om du har en bägare och den är fylld upp till kanten så brukar man ju säga att den rinner över om något inträffar. Allt detta blev bara förmycket för mig så det kände mer som någon hällde en kanna över min bägare. Jag kan hantera en sak i taget, men jag mådde redan dåligt och att hon då blir jätte sjuk och går bort och att min kusin är gravid, nä de blev bara för mycket för mig. Jag känner att jag inte orkar med, det är för mycket just nu jag klarar inte av det. För alla runt om mig kan jag tänka mig att de flesta tycker jag har koll på livet, men inom mig är det kaos. Det är inte lätt att vara barnlös, man har själv försökt i 3½ år men det händer inget och andra bara börjar försöka och blir gravida direkt... klart man mår dåligt även om man är glada för de. Men kan inte låta bli att undra vad som är så fel på en att vi inte kan få barn? Att gå igenom allt det här med IVF är inte så himla lätt. Sen att fastern gick bort och att kusinen var gravid... Jag bara kände hur jag gick under.... Var hemma ifrån jobb igår, körde till mina föräldrar då min kille och jag sörjer väldigt olika. Tack för att jag fick komma och bara få va!
Jag känner ärligt talat at jag inte klarar mer nu... Jag vill så gärna ha fredag så jag kan få ta graviditets testet!!!!! Vill veta svaret och jag vill från djupet av mitt hjärta att jag är gravid. Snälla låt mig få vara gravid! Låt oss få bli föräldrar!!!<3<3<3<3 Är det negativt vet ja inte hur jag ska ro i land allt.... Skulle behöva få vara ledig en vecka eller två och bara få må dåligt och gråta ut... Men nä.... har önskat om ledighet runt julen så får ta u tjänstledighet eftersom mina semesterdagar går åt... men det är okej. Behöver verkligen få vara hemma....
Denna helgen har bara varit för mycket....
Du är saknad killens faster! Men jag hoppas att du har det bra nu och slipper lida. många kramar i från mig<3<3<3
Snälla låt oss vara gravida! <3 Älskade barn<3<3<3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar