Det var ingen lätt helg med ett års kalas och bebishower. Men jag fixade det även om jag fällde några tårar i bilen på väg hem både under lördagen och söndagen. Sen är jag ju en sån att jag dras till barnen och det gällde under dessa två dagar med. Men det är inte barnen i sig som gör mig mest ledsen. (tolka mig rätt nu, barnen gör ju inte mig ledsen utan vår situation.) Utan det är pratet runt om, om graviditeter, födsel, namn, när det är nästas tur och allt det innebär. Vi är i den åldern som det är vanligt att skaffa barn... så det är inte så konstigt att det samtalas. Speciellt inte nu när syrran precis fått sin skatt och min kusin är höggravid. Men det är tufft och i lördags klämde jag killens hand ett par gånger för att inte börja gråta. Men som sagt livet är inte en dans på röda rosor... (sen borde inte det stickas ändå? Det är fullt med taggar på rosor?)
Men åter till ämnet!
Under söndagen fick jag väldigt kort träffa min systers barn! Fick bara röra foten på han men gud så söt han är! (det går sånt här virus, kommer inte på namnet, som är väldigt farligt för spädbarn så de har fått rekommendationer att inte träffa folk på två veckor. Och absolut inga förkylda. ) Längtar tills jag får hålla om han!! Så söt! Vi får träffa han i helgen men då måste min förkylning försvinna... Den verkar inte direkt ha brott... visst jag är inte något märkvärdigt förkyld. Trodde jag skulle bli dunder förkyld men det har inte inträffat. Så nu hoppas jag den far långt åt skogen så jag kan få träffa sötnosen!!
Livet som det borde vara... <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar