Moster!

Igår kväll/natt fick jag ett underbart sms med en bild på en underbart söt liten pojke! Jag har blivit moster!! Miljoner Grattis till min syster och hennes kille!!!! Så glad för er skull! Längtar tills jag får träffa sötnosen! Tittat på bilden några gånger idag och han är så söt! Grattis igen och önskar er all lycka!<3<3<3

----------


Igår innan jag fick veta att syrran var på bb så hade jag börjat fundera här hemma. På vår familj, killens och min. Började tänka att vi kommer bli en familj någon dag, kanske inte förens om 10 år eller kanske redan i slutet av året. Men vi kommer i alla fall få barn. Sen om det är biologiska eller inte det återstår helt enkelt att se. Men på ett eller annat sätt kommer vi få barn. Nä, det blir inte som jag tänkt mig, för då hade vi redan haft ett eller två barn. Men vi kommer bli en familj någon dag. Pratade om detta med killen när han kom hem, för jag ville höra hur han kände med det hela. Han höll med, på ett eller annat sätt blir vi en familj men vi vet inte när och vi vet inte hur. När han sa att även om vi lyckas få ett biologiskt barn till sist är det inget som hindrar oss från att adoptera ett syskon till barnet. När han sa det så kände jag att en spärr inom mig släppte. Tror jag har omedvetet oroat mig att killen inte skulle gilla om vi behöver adoptera, även om han sagt det är helt okej. Detta av olika anledningar som tillexempel att han är ensambarn och han vill så klart förra sitt arv vidare. Men han såg det som han gjorde det ändå, även om barnet var biologisk eller inte. Detta var så skönt att höra... omedvetet har det nog oroat mig utan anledning egentligen. Killen och jag har våra olikheter och våra problem. Men jag vet ärligt talat inte hur jag hade klarat att gå igenom detta utan han<3 Jag älskar dig<3
Så detta är nu hur jag ska försöka tänka, vi kommer få ett barn på ett eller annat sätt. Vi vet inte hur och vi vet inte när, men vi kommer bli en familj någon gång <3

Självklart kommer vägen ditt ändå vara jobbig och självklart kommer jag ändå bryta ihop i mellan åt. Men det är okej, man kan inte alltid se framåt och vara positiv.

Ska även försöka leva lite mer även om vi är i en kamp. Känner att jag stannat av och det vill jag inte mer. Jag vet inte hur vår framtid kommer att se ut men jag kan i alla fall försöka göra det bästa av nuet! Att se film hela tiden och dricka läsk och äta choklad är väl inte det bästa så ska försöka dra ner på det och i stället vara mer närvarande och göra saker i stället.


Kärlek till framtiden <3