Hur smälter man att det är mitt "fel" att vi inte kan bli med barn? Visst, vi vet det inte med säkerhet men det verkar som det är så det ligger till. Men hur smälter man det? Hur går man vidare? Jag har inte tagit till mig det än... Jobbet har kommit i mellan. Kan inte vara ledsen på jobbet så det är bara att skärma av min verklighet. Men nu är det helg och jobbet stoppar inte mig längre. Men hur tar man till sig att det är ens fel att man inte kan få barn? Jag vill nog egentligen bara gömma mig i ett mörkt rum och stor gråta. Men jag kan inte, allt känns blockerat. Visst kan jag fälla en tår eller två nu när jag skriver. Men sorgen, paniken, argheten, frustrationen och alla andra känslor som gömmer sig djupt inom mig kommer inte fram. Kanske för om jag tar fram de blir det mer verkligt...
Ett liv utan barn är inget jag kan tänka mig....
Det smärtar att inte veta hur det kommer bli i framtiden. Jag kommer aldrig sluta drömma och hoppas, mirakel sker väl?
Det enda som är bra är att min mens kom idag, så om en månad hoppas jag att vi får börja med vårt andra IVF försök. Vår nästa chans att bli föräldrar <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar